Kategori: BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA Derek Garubo INDONESIEN KWAZULU MOTSTÅND OCH ÖVERLEVNAD PALESTINA-ISRAEL Shobashobane Sten Löfman tsunamin dec 2004

MUSIK OCH JOURNALISTIK!

MOTSTÅND OCH ÖVERLEVNAD

 

– ett utrikesjournalistiskt collage om människoöden i Ukraina, Argentina, Sydafrika, Indonesien och Palestina.

 

Text: Jan Halldin

Musik: Sten Löfman

 

Tätt, intimt och tankeväckande där musiken fördjupar upplevelsen. Ca 60 minuter.

Intresserad? Kontaktinformation i slutet.

 

FEM MÄNNISKOR

Zagornaja Olga Jakoblevna. Bröt upp från tvångsevakueringen efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl i april 1986. Tog sig illegalt tillbaka till det lilla huset i förbjudna zonen, och bor nu ensam i den vildvuxna skogen.

Hajfiskaren Nasrudin på Sumatra. Minns ropen utanför moskén då tsunamin förde bort hustrun och två barn som var utanför och sålde musslor. Kliver bland spik, glas och skärvor i ett liv som han långsamt försöker bygga upp igen.

Argentinska gerillakrigaren Amanda Peralta. Flydde med kamraters hjälp genom en söndersprängd vägg i polishuset i Buenos Aires. Tog senare avstånd från militariserad befrielsekamp i sin doktorsavhandling vid institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

ANC-ledaren Kipha Nyawosa i Shobashobane. Förutsåg sin kommande död i den väpnade konflikten mellan ANC och Inkatha i KwaZulu/Natal långt efter det demokratiska valet 1994 och installeringen av Nelson Mandela som president.

Palestinska musikern Kristina Starrichis sjunger (inspelad på plats av Jan) en sång om längtan och kärlek efter ett liv utan ockupation, efter framträdande med sydafrikaner och palestinier i den anglikanska kyrkan i Jerusalem. Sten vidareutvecklar hennes sång i en stämningsfull improvisation.

EFTER FÖRESTÄLLNINGEN I CHRISTINE KYRKA I ALINGÅS DEN 9 MARS 2016:

Vilket överraskande positivt bemötande vi fick efter vår föreställning MOTSTÅND OCH ÖVERLEVNAD i Christinae kyrka i Alingsås!

Visst var det lite gripande – i alla fall för mig – att få några varma kramar av vänner och forna arbetskamrater som jag kanske inte sett på tiotals år.

Jag fick intrycket att (inbillar mig att) de positiva reaktionerna huvudsakligen hade fokus på själva föreställningen, på texten och musiken. Det verkade så. TACK TACK!

Bifogar nedan några kommentarer som flöt in, samtidigt som de visdomsord, som min pappa posttjänstemannen då och då upprepade, varnande ringer i mina öron; ”högmod går före fall”.

 

KOMMENTARER EFTER CHRISTINAE

”-Vad fint det var! EN sådan fin balans mellan tal och musik. Stort tack!!! ”

“Jag tycker du formulerar dig så att man tror sig se allt framför sig. Jag kan nästan nu framkalla stämningen från det radioaktiva området eller den lilla fiskebyn i Indonesien. Jag ser det fastän jag aldrig varit med.”

”Häftigt! Och ändå är det liksom inte snyftigt utan en beskrivning som gör att man blir berörd men inte sentimental. Sten Löfman spelar fantastiskt.”

“Som sagt, det blev en mycket fin och tänkvärd kväll i Christinae kyrka. Stort tack och lycka till i fortsättningen med ert program.”

 

———–

Veckan efteråt hade vi en föreställning i Göteborg för ett slutet sällskap med lärare. Till er som frågade om det kommer fler tillfällen – lovar hålla er underrättade!

En första föreställning genomfördes i Tuve bibliotek i april 2015.

jan@halldinreportage.se

www.halldinreportage.wordpress.com

0706 518 640

sten@lofman.net

http://www.stenlofman.se

0702 53 69 99

Vår affisch är utformad av konstnären Derek Garubo!

FINAL FILE JAN

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA NELSON MANDELA DÖD

TYSTNADEN EFTER NELSON MANDELA

Tystnaden efter Mandelas bortgång torsdagen den 5 december 2013 är kompakt – ja, skrämmande, trots alla ord.

Det finns ingen internationell ledare med den utstrålning och trovärdighet som Mandela skapade omkring sig.

Under många års resor i Sydafrika sedan början av 1980-talet har jag skrivit och gjort radioreportage om det politiska dramat i landet, från apartheidregimens allt brutalare förtryck mot den svarta majoriteten till de första tio åren av demokrati.

Läs gärna mina tillbakablickablickande texter och reportage om Mandelas liv; visionären, statsmannen, försonaren, hans egen berättelse om det dammiga arbetet i Robben Islands kalkstensbrott, vägen till presidentposten, kantad av motsättningar och våld, de fyra kvinnorna i hans liv, befrielsekampens kultur och reportaget från ANC:s partikongress i Mafikeng i december 1997, om tumultet och hyllningarna då den åldrande Nelson Mandela lämnade över partiledarskapet till Thabo Mbeki.

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA - FÖRSONARE VISIONÄR NELSON MANDELA DÖD

MANDELA – DEN KNUTNA NÄVEN, VISIONÄREN, FÖRSONAREN, DEMOKRATEN

En hel värld sörjer Nelson Mandela – visionären, statsmannen, försonaren, demokraten, men också den politiska knutna näven, den vita diktaturens mest kände politiske fånge under Sydafrikas årtionden av apartheid.

Den 95-årige Nelson Rolihlahla Mandelas liv speglade Sydafrikas dramatiska nutidshistoria mer än något annat människoöde. 
Den reslige mannen med den milda rösten blev en ikon och symbol för det godas seger över den sista västeuropeiska rasistiska kolonialismen i Afrika.

Ett militärt och ekonomiskt rustat ledarskikt inom den vita minoriten på fem miljoner förtryckte en majoritet på över 35 miljoner svarta, i en maktkamp som Nelson Mandela och befrielseorganisationen ANC vann.

Nelson Mandela föddes i den lilla byn Mvezo i Qunu nära Umtata i Transkei den 18 juli 1918. Fadern hette Hendry Mphakanyswa Gadla, modern Nosekeni Fanny, båda med rötter i olika  hövdingasläkten.

”BRÅKSTAKEN”

Fadern gav Nelson tillnamnet Rolihlahla, vilket är xhosa och betyder ”Bryta av grenen på ett träd”, eller, fritt översatt ”bråkstaken”.

Mandelas syster Nobandla berättar (i Fatima Meers Mandela-biografi En  hoppets symbol):  – Vi levde med vår mor i hennes tre rundhyddor. Det var jag, mina två  äldre systrar och Buti, som vi kallade Nelson. Vår mor hade byggt hyddorna själv med hjälp av män i vår släkt, som täckte taket åt henne. Vi använde en  hydda till matlagning, en för att sova i och en som magasin för spannmål och  andra livsmedel.

– Det fanns inga möbler i vårt hus, det vill säga inga europeiska  möbler. Vi sov på mattor, utan kuddar, lutade våra huvuden mot armbågarna. Vår  mors spis var ett hål i marken, över vilket hon hade satt ett galler.

Efter faders död flyttades tioårige Buti till släktingar i Mqekezweni,  på vägen mellan Umtata och Engcobo. Det var en gång en livlig huvudort i  Thembuområdet, mötesplats för hövdingar och ledare från omgivande distrikt, ett ställe som med åren övergick till att bli en liten fattig by med  arbetslösa, i ett av många svarta ”’hemländer”´dit hundratusentals tvångsförflyttades.

TRANSKEI

I ett brev till en vän 1985 minns Mandela ungdomsåren i Mqekezweni: 
– Jag har de mest behagliga minnen av och drömmar om min barndoms Transkei, där jag jagade, lekte, stal majskolvar och lärde mig passa upp. Det är en värld som inte finns längre.

22 år gammal kom Mandela till Johannesburg och Sophiatown, i en tid då tiotusentals människor  lämnade de afrikanska reservaten och strömmade in till stan för att söka jobb.

Här träffade Mandela Walter Sisulu, som hjälpte honom att få praktikplats hos en advokat. Juridikstudierna gick utmärkt. 1942 tog han en fil kand.

Med Sisulu kom också politiken in i Mandelas liv. Han mötte en lång rad människor som var knutna till den sydafrikanska frihetskampen; Ruth First, Joe Slovo, Ismail och Fatima Meer, Bram Fischer, Oliver Tambo, och många  andra. Mandela gifte sig med Sisulus kusin Evelyn, och de fick två  barn, Thembu och Makgathos.

Regimens rättegångar mot honom och andra politiska motståndare avlöste varandra under hela 1950-talet, i en tid av ohörsamhetskampanjer, strejker, bojkotter, passbränning, demonstrationer, fackligt organiserande och underjordisk politisk aktivitet.

VÄPNAD MOTSTÅNDSKAMP

ANC (och den panafrikanistiska kongressen PAC) försökte hålla fast vid icke-våldet i befrielsekampen. 
Men efter  Sharpville-massakern den 21 mars l960, då 69 människor sköts ihjäl av polisen som kulmen på en PAC-kampanj mot passlagarna, infördes undantagstillstånd. Regimens förtryck blev allt brutalare. En intensiv debatt fördes inom anti-apartheidrörelserna;  fortsatt icke-våld eller väpnad kamp?

Under den här perioden var Mandela nästan ständigt bannlyst på grund av sin politiska aktivitet. Efter Sharpeville greps han för första gången, släpptes, men förblev bannlyst med restriktioner att röra sig fritt.

Den 8 april 1960 förbjöds ANC och PAC. Många aktiva gick under jorden eller i exil. 
I maj 1961 började Mandela arbeta underjordiskt, blev expert på förklädnader, kallades ”Svarta nejlikan”’, och bodde i största hemlighet hos pålitliga vänner, ständigt i rörelse.

Han inrättade ett gömställe på en gård i Rivonia, en förort till Johannesburg, där han ostörd kunde träffa sin familj. 
Den vita diktaturens förtryck hårdnade och Mandela kom fram till ett vägskäl i sin inställning till befrielsekampen. 
Trots ANC-ledaren och fredspristagaren Albert Luthulis motstånd blev Mandela en av initiativtagarna till Umkhonto we Zizwe, MK, ANC:s militära gren, som bildades i november 1961.

För att övertyga sina skeptiska kamrater tog han till ett gammalt afrikanskt talesätt: 
– Anfallen från de vilda djuren kan man inte avvärja med bara händerna, skrev han i sin biografi Den långa vägen till frihet.

Och under Rivoniarättegången 1964 – vilken ledde till de många livstidsdomarna för ANC:s ledarskikt – förklarade Mandela:

– I början av 1961 kom jag och några kollegor till slutsatsen, att eftersom våld var oundvikligt i det här landet, så skulle det vara orealistiskt och felaktigt av afrikanska ledare att fortsätta predika fred och ickevåld, i en tid när regeringen bemötte våra fredliga demonstrationer med våldsmedel.

De första hemmagjorda bomberna detonerade på morgonen den 16 december, på elverk och regeringskontor i Johannesburg, Port Elizabeth och Durban.

Dagen ansågs vara väl vald, eftersom det var då som många vita firade boernas seger över den store zululedaren Dingane i slaget vid Blood River 1838.

FREDSPRISET TILL LUTHULI

Ändå var dagen ”något förarglig”, medgav Mandela senare – den inföll bara veckan efter att ANC-ordföranden Albert Luthuli, som hela tiden var emot väpnat  motstånd, tagit emot Nobels fredspris i Oslo.

På eftermiddagen den 5 augusti 1962 lämnade Mandela i bil en hemlig mötesplats i Natal för att köra till Johannesburg, han bakom ratten i vit chaufförsuniform, hans medarbetare i baksätet. Tre mil nordväst om Pietermaritzburg stoppas de av en bil full med vita män.

Mandela hann smussla in sin revolver och anteckningsbok i stoppningen mellan sätena, innan en polisofficerar kommer fram:

– Okey, ni är Nelson Mandela och det där är Cecil Williams och ni är arresterade! 
Någon hade angivit honom. Vem har aldrig avslöjats. 
Enligt ett vittnesmål i amerikanska tidningen Atlanta Journal-Constitution i juni 1990 var det tips från välunderrättad CIA-personal vid USA:s ambassad i Pretoria som ledde till gripandet.

I en rättegång samma månad dömdes Nelson Mandela till tre års fängelse för uppvigling, och två år för att ha lämnat landet utan pass. Han fördes till Robben Island för att krossa sten till grus.

Så kom polisens razzia den 11 juli 1963 mot gömstället i Rivonia. MK:s hela ledarskikt greps och ställdes inför rätta, anklagade för sabotage och för att söka störta staten med våld.

Som huvudanklagad fördes Mandela från Robben Island till domstolen i Justitiepalatset i Pretoria. ”Rivonia-rättegången”  – formellt ”Staten mot Mandela och övriga” – inleddes den 9 oktober 1963.

AMANDLA!

Den 12 juni 1964 föll livstidsdomarna. ANC-ledarna påbörjade resan till Robben Island. 
Mandela minns i sin biografi färden i fångbussen och folkmassans rop, Amandla!, och ”de långsamma sköna rytmerna i Nkosi Sikelel´ iAfrika”:

– Vi sträckte ut våra knutna nävar i ANC-hälsningen genom fönstergallret utan att veta om att massan kunde se oss, men vi hoppades det.

Söndagen den 11 februari 1990, efter 27 år som politisk fånge, vandrade den grånade Nelson Mandela tillsammans med dåvarande hustrun Winnie ut ur Victor Versterfängelset i Kapstaden, där han hade tillbringat de sista fängelsåren.

Och då hade han, tillsammans med sina livstidsdömda kamrater på Robben Island, med hjälp av Franz Kafka, lärt sig tålamodets svåra konst.

-Minuter och timmar i cellen var oändliga och plågsamma – medan åren gick ganska smärtfritt.

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA MANDELA TVEKSAM PRESIDENT NELSON MANDELA NELSON MANDELA DÖD

MANDELA: “Jag tror inte historien kommer att ha så mycket att saga om mig.”

Efter det första demokrativalet 1994 ville Nelson Mandela först inte bli president. Vid 75 års ålder ansåg han sig för gammal. Det var dags för någon yngre att ta  över, tyckte han.

Sålunda en smula motvilligt – den 10 maj 1994, strax före 76-årsdagen den 18 juli  – installerades Nelson Mandela som den Sydafrikanska republikens första demokratiskt valda statsöverhuvud och regeringschef.

Ceremonin under den klarblå himlen samlade ett av historiens största uppbåd av statsöverhuvuden och politiska ledare, kamraterna från fängelsetiden på Robben Island, representanter för sydafrikanska medborgarrättsorganisationer och kyrkor, folk från den internationella solidaritetsrörelsen och en lång rad kulturpersonligheter.

Men många räknar Nelson Mandelas maktövertagande i sydafrikansk politik från dagarna efter mordet på det sydafrikanska kommunistpartiet SACP:s generalsekreterare Chris Hani i april 1993, mitt under de känsliga demokratiförhandlingarna mellan ANC, den vita regimen och flera inblandade politiska partier och grupper.

Chris Hani var veteran i befrielsekampen. Han hade levt med ANC sedan han var  15 år, varit den väpnade grenen MK:s stabschef, blev SACP-sekreterare i december 1991, och betraktades av många gräsrötter – både i och utanför ANC – som nummer två, efter Mandela.

Mordet fick demokratiprocessen att frysa till till is. 
Den politiskt hårt trängde presidenten FW de Klerk kunde inget göra. Istället vädjade han till Mandela att lugna folket i ett etersänt tal för att undvika ett raskrig, vilket Mandela också gjorde.

På begravningen var stämningen så upphetsad att maningar om hämnd och våld, eller en oförsiktig rörelse, skulle kunna ha utlöst ett blodbad. Många väpnade grupper var på plats.

Men Mandelas magiska försoningskraft i talet under jordfästningen fick hetsporrarna att röra sig behärskat och hålla sorgetal i dämpad ton.

Först flera år senare avslöjades detaljer kring mordet. Den avgående vita regimen hade känt till komplottens omfattning, men struntat i varningen om att Hani skulle dödas. Motivet till mordet skulle vara att kommunisten Chris Hani, på grund av sitt starka politiska inflytande, måste ”elimineras” före det första demokratiska valet i april 1994.

Mandela var från början inställd på att gå försoningens väg. 
Han försökte i förhandlingarna alltid se något positivt hos sina politiska förtryckare, vare sig de hette John Vorster, PW Botha, FW de Klerk eller general  Constand Viljoen.

– Alla män, även de till synes mest hårdhjärtade, har en kärna av anständighet och om deras hjärta berörs, är de i stånd till förändring, menade Mandela.

Mandela går till historien som en av de mest aktade hjältarna i modern tid, vilket han naturligtvis aldrig själv kunde medge. Vid ett tillfälle sade han:

– Jag tror inte historien kommer att ha så mycket att säga om mig. 
Han protesterade mot den hjältedyrkan som växte upp kring hans person, ”jag är bara en vanlig man som blivit en ledare på grund av extra ordinära omständigheter”.

Men Mandela – som hedrades med hedersdoktorat och andra hederstitlar vid över 50 universitet och institutioner världen runt, däribland Nobels fredspris – upphörde aldrig att fascinera en hel värld, långt efter att ha lämnat det politiska livet.

I juni 2005, 86 år gammal, framträdde han i lilla norska Tromsö och höll ett tal som sändes över alla större globala tv-kanaler, ett inslag i det internationella stjärnpådrag till stöd för aidsoffren i världen som går under Mandelas fångnummer på Robben Island, ”46664”.

Nelson Mandela engagerade sig djupt i hiv/aidsproblematiken, inte bara för att miljoner människor runt om i världen utvecklade och dog i aids – särskilt på den afrikanska kontinenten –  utan också för att han förlorade sin siste son, Makgatho, i sjukdomen.

 

 

 

 

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA NELSON MANDELA NELSON MANDELA DÖD SYDAFRIKA/BEFRIELSEKAMPENS KULTUR

BEFRIELSEKAMPENS KULTUR

Kampen mot rasism, och för demokrati, skapade en speciell sydafrikansk motståndskultur, med en alltid närvarande Nelson Mandela, trots isoleringen som livstidsfånge.

Den juristutbildade boxaren och befrielseledaren Nelson Mandela var en centralgestalt, inte bara i det politiska livet, utan också i den politiserade kultur som ständigt bubblade under den vita diktaturens yta.

Hur många sånger, hur många dikter, hur många böcker har inte tillägnats Nelson Mandela? 
Mandela kom till Johannesburg och sjudande multietniska Sophiatown när han var 22 år. 
Stan var ett kulturellt centrum för dåtidens sydafrikanska intelligentia inom musik, litteratur, radikalt prästerskap, politik, med stimmiga jazzklubbar och unga gangstergäng som gjorde gatorna osäkra.

Här föddes också en ny politisk kultur, som formade den afrikanska nationalkongressen ANC. 
I leden fanns en ny politisk generation av högt utbildade socialdemokrater, kommunister och liberaler, många djupt religiösa, med lång erfarenhet av maktens terror och förföljelse.

Författare, konstnärer, musiker, kulturarbetare inom alla discipliner – och alla hudfärger – kastade sig in i striden mot förtryckarna.

Som ur en vred och glödande vulkan vällde en lavaström av protester upp mot den vita maktapparaten – med namn som Ezekiel Mphahlele, Alex La Guma, Breyten Breytenbach, Dennis Brutus, Mazisi Kunene, Don Mattera, James Matthews, Wally Serote, André Brink, J M Coetzee, Nadine Gordimer, Abdullah Ibrahim (Dollar Brand), Miriam Makeba och Johnny Clegg.

Och ibland kunde de känna saknad efter ett normaltillstånd, där fritt skapandet kunde gå före skapandet inom befrielsekampens ramar, en längtan efter ett annat klimat än det som gällde under kampens fanor och fiendens ständiga förtryck.

Don Mattera tolkade det i Azanisk kärlekssång:

Ibland

behöver vi en andlig tillflyktsort

för att stilla det hav av missnöje

som mullrar under våra fötter  . . .

(Översättning Lisbeth Almér Larsson)

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA NELSON MANDELA NELSON MANDELA DÖD ROBBEN ISLAND

I ROBBEN ISLANDS KALKBROTT

ROBBEN ISLAND

“När dagen var slut var ansikten och kroppar täckta av en skorpa av vitt dam”.

”På morgonen när vi kom fram hämtade vi våra korpar, skovlar, släggor och skottkärror i ett zinkskjul ovanför kalkbrottet. Sedan ställde vi upp oss längs bergsväggen, vanligen i grupper om tre eller fyra. Fångvaktare med automatvapen stod på upphöjda plattformar och iakttog oss. Mitt bland oss gick obeväpnade fångvaktare och pressade oss att arbeta hårdare. ”Gaan ann!Gaan aan” (Fortsätt! Fortsätt!) skrek de, som om vi hade varit oxar.

Klockan elva, när solen stod högt på himlen, började vi sloka. Så dags var jag redan genomvåt av svett. ”Nu drev fångvaktarna på ännu hårdare. ”Nee man! Kom aan! Kom aan!” (Ånej! Fortsätt! Fortsätt!) skrek de. Strax före klockan tolv, när vi skulle bryta för lunch, lastade vi kalkstenen i skottkärrorna och körde bort dem till lastbilen som körde iväg med stenen.

Klockan tolv ljöd en visselpipa och vi banade oss väg ned till botten av brottet. Vi satt på improviserade bänkar under ett enkelt zinkskjul som skyddade oss från solen. Fångvaktarna åt i ett större skjul med bord och sittbänkar. Till lunch fick vi kokta majskolvar som kördes ut i stora dunkar.

Vi arbetade till klockan fyra, då vi återigen kärrade kalkstenen till den väntande lastbilen. När dagen var slut var ansikten och kroppar täckta av en skorpa av vitt damm. Vi såg ut som spöken, utom där någon liten ström av svett hade sköljt bort kalken. När vi kom tillbaka till cellerna skrubbade vi av oss i det kalla vattnet som aldrig tycktes skölja bort dammet helt och hållet.”

 

Ur Den långa vägen till frihet, berättelsen om Nelson Mandelas liv

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA NELSON MANDELA DÖD WINNIE MADIKAZELA

KVINNORNA I MANDELAS LIV

Under åren på Robben Island dog modern Nosekeni. Myndigheterna vägrade låta honom vara med vid begravningen. Sådan tortyr ingick i den vita regimens försök att knäcka den moraliskt starkare livstidsfången.

Utöver modern Nosekeni dominerade tre kvinnor Nelson Mandelas privatliv; Evelyn Mase, Winnie Madikazela och Graça Machel.

När Evelyn Mase Mandela, Nelson Mandelas första hustru, avled i maj 2004, 82 år gammal, kom över 600 sörjande till begravningen – däribland Winnie och Graça.

Evelyns och Nelsons vägar korsades eftersom Evelyn var kusin till ANC-veteranen Walter Sisulu, som Mandela arbetade tillsammans med i Sophiatown.

De två gifte sig 1944. Året därpå föddes sonen Thembekile. 1946 föddes dottern Makaziwe, som dog före ett års ålder. Sonen Makgatho föddes 1954, därefter ännu en dotter, som också fick namnet Makaziwe.

Thembekile dog i en bilolycka i Transkei 1969, Makgatho dog i följder av hiv/aids i januari 2005. 
Evelyn var djupt religiös, aktiv i Jehovas vittnen, och trots att hon levde i Sisulu-familjens politiska hetluft, och senare med maken Nelson, drogs hon aldrig in i politiken.

PRINSESSAN WINNIE

1955 gick de båda skilda vägar – och Nelson gick förälskelsens väg, till en prinsessa ur Madikazela-klanen i Bizana, Winnie Madikazela, som han beundrade på avstånd.

Winnie, akademiskt bildad i politisk vetenskap, upptäckte i sina sociologiska studier den höga barnadödligheten i den svarta kåkstaden Alexandra, utvecklade sin politiska medvetenhet som socialarbetare vid Baragwanath-sjukhuset i Johannesburg och fängslades första gången 1958 för sin politiska aktivitet inom ANC och i kvinnofrågor.

Hon var bannlyst, fängslades, satt länge i isoleringscell enligt en anti-kommunistisk lag. I maj 1977 fördes hon från cellen till Brandfort och en husarrest som varade i nio år.

Hennes viktigaste politiska bas var ANC:s kvinnoförbund, där hon var ordförande under många år. 
Äktenskapet mellan Nelson och Winnie Mandela, som i över 20 år bara existerade i form av korta samtal genom en tjock glasruta, utvecklades till en både personlig och offentlig tragedi för presidenten.

Makarna separerade 1992, men skilsmässan genomfördes först i mars 1996, i domstol och i offentlighetens ljus. Parets intima privatliv blev offentligt, men Nelson intog en låg profil under konflikten, och kritiserade aldrig de medier som exponerade de mest generande detaljerna i sin rapportering.

Och analytikerna kom fram till att exponeringen av Nelson Mandelas privatliv inte skadade hans politiska eller privata ställning, utan tvärtom väckte omgivningens sympatier, framför allt för att Winnies advokater aldrig kunde leda i bevis vad hon anklagade honom för.

Winnie var själv hårt ansatt om delaktighet i politiska mord under 1980-talet, bland annat genom att ha hyrt mördare för att döda obehagliga vittnen. Hennes ställning blev ohållbar och 1995 beslöt ANC-ledningen att avsätta Winnie från posten som viceminister för konst, kultur, vetenskap och teknik.

Vad Nelson Mandela led mest av under skilsmässostriden var bland annat att stridigheterna mellan honom och Winnie under en lång period försämrade faderns relationer till parets två döttrar, Zindzi Mandela-Hlongwane och Zenani Dhlamini.

GRACA

På sin 80-årsdag gifte sig Nelson Mandela med Graça Machel, änka efter Moçambiques president Samora Machel, som omkommit i en flygkrasch .

Graça Machel är född i Mozambique, lärare, veteran i den moçambikiska befrielserörelsen Frelimos kamp mot den portugisiska kolonialismen och känd för sitt arbete inom en rad FN-organ och olika afrikanska organisationer, med tonvikt på utbildningsfrågor och kvinnornas situation.

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA GÅR - MBEKI KOMMER NELSON MANDELA DÖD

MANDELA GÅR – MBEKI KOMMER – KONGRESSEN I MAFIKENG 1997

PARTIKONGRESSEN I MAFIKENG DECEMBER 1997

NYA  TIDER FÖR ANC

Mafikeng i december 1997:  ANC:s nationalkonferens inleddes med kampsång, dans, knytnävar i luften, hyllningar till de grånade veteranerna, kort gudstjänst, nationalhymn. Men bakom hörnet väntar signaler som kommer att dämpa stämningen bland gräsrötterna.

Det dånade mellan bänkarna när den ena delegationen efter den andra värmde upp i Nordvästprovinsens väldiga universitetsaula.

Först ut var den över 400 personer stora gruppen från KwaZulu-Natalprovinsen. Därefter tog Mpumalanga över sången, medan Norra Kap, den glesast befolkade av landets nio provinser med 105 delegater, tog god tid på  sig innan man kom igång.

Men efter någon timme gungade det ordentligt i salen och varje ledamot av verkställande utskottet fick sig en ordentlig hälsning från golvet när de gjorde  entré på scenen.

Stående ovationer 
för den 79-årige presidenten. 
När Winnie Mandikizela-Mandela kom in steg jublet och visslingarna, men på en ANC-kongress är det svårt att veta om det indikerar överraskningar i kommande  personval.

Under tiden som sången och dansen mellan bänkarna fortsatte, strömmade den ena kända ANC-profilen efter den andra in på scenen.

Den vanligtvis strame samordnaren och ministern Pallo Jordan gungade rytmiskt mellan det verkställande utskottets stolar och den tillträdande partiordföranden Thabo Mbeki hade för dagen dragit på sig den gula tenniströja som han funnit i kongressportföljen från Enrico Benetti – en kortlivad folklig gest, eftersom han snart åter tar på sig den kritstrecksrandiga kostymen och försvinner till de inre korridorerna, där han trivs bäst. Så steg jublet i salen.

Inför stående ovationer klev den då 79-årige president Nelson Mandela uppför den lilla trappan till podiet för att en sista gång som partiordförande, vilket han varit sedan 1991, tala till sitt älsklingsbarn, den afrikanska befrielseorganisationen ANC, i dag omformad till det tongivande och största politiska partiet i Sydafrika.

VETERANER

Först hälsade han på sina kamrater från åren på Robben Island, ANC-veteranerna Walter Sisulu och Govan Mbeki, Thabos far, en ärrad fighter, betydligt mindre benägen till politiska kompromisser än sin diplomatiske och välartikulerade son.

Sedan tog han, till delegaternas sång och visslingar, ett par danssteg tillsammans med dem. 
Därefter tappade dessvärre mötet tempot helt i stil med ANC:s strikta formalism. 
Presidentens rapport till kongressen var 50 sidor lång. Det drog ut på tiden. Lokalen blev allt varmare. Efter två timmar, kommen till sidan 21, tvingades Nelson Mandela bryta.

Gick till häftigt angrepp 
på massmedierna 
Då hade han, med en blick fram mot det nationella valet 1999, bland annat hunnit läxa upp hela den politiska oppositionen, med undantag för Inkathas frihetsparti under Mangosuthu Buthelezi.

INKATHA PÅ PLATS

De två partiledarna har allt tätare kontakter, IFP är för första gången representerad på en ANC-konferens och det tycks som om Mandela ser en försoning med sin trätobroder som något viktigt, en konflikt han vill se avslutad, trots Inkathas många mord på ANC-sympatisörer och oskyldiga civila under den vita regimens sista år och efter demokrativalet 1994.

Mandela riktade också ett häftigt angrepp mot massmedierna, som han menade inte tog sitt ansvar i den demokratiska processen och saboterade ANC:s försök att driva på utvecklingen i fredlig riktning.

Efter en starkt försenad lunch kom Mandela åter igång med sin rapportering. 
Han förklarade partiets nya giv, en ”afrikansk renässans”, som skulle sopa bort alla spår av det koloniala arvet på den afrikanska kontinenten. Och han slog fast att samarbetet mellan ANC, den fackliga centralorganisationen Cosatu och det sydafrikanska kommunistpartiet SACP måste fortsätta.

Så kom han till punkt. 
Hyllningarna ville inte ta slut. Under sång och dans i hela salen ställde hela det verkställande utskottets 63 medlemmar och hedersgäster upp för att krama den avgående partichefen.

FÖRSONINGSKYSS?

Och i det gungande ledet på scenen kom ex-hustrun Winnie Madikizela-Mandela allt närmare. 
För folket symboliserar de två, mer än några andra, befrielsekampens bittraste år, han i fängelset och hon utanför, under 27 år.

Så föll de varandra om halsen och kramades hårt och länge och flera gånger, en offentlig försoning i bästa Nelson-anda och kongressens bifall fick bultarna i universitetstaket att nästan hoppa ur sina fästen.

EFTERTRÄDARSTRIDEN – MANDELA/RAMAPHOSA/ZUMA

5 JANUARI 1997

Valet av efterträdare till Mandela på posten som ordförande för ANC – och landets president så länge partiet kan få majoritet i parlamentet – utvecklades till en intern plågsam process. Den åldrande Mandela räknade med att vara kvar som Sydafrikas president till valet i april 1999. Förberedelserna för hans avgång som ANC-ordförande pågick för fullt inför partikongressen i Mafikeng i december 1997.

Mandela ville trappa ned, inrikta sig på sitt privatliv,  på ”nationell uppbyggnad och försoning” och olika utrikespolitiska frågor.

Men samtidigt knakade det i fogarna mellan ANC och dess allians med den fackliga centralorganisationen Cosatu och det sydafrikanska kommunistpartiet SACP. Partiets alltmer marknadsanpassade ekonomiska politik hade börjat tränga tillbaka  befrielsekampens politiska ideal och långsamma beslutsprocess.

Thabo Mbeki ansågs vara Mandelas kronprins, men denne fattade många och snabba beslut som väckte debatt i de djupa leden – och Mandela och partiledningen ville undvika en öppen ledarstrid.

Det första svåra vägvalet kom i samband med Mandelas regeringsbildning efter  valsegern i maj 1994. 
Den då 44-årige Cyril Ramaphosa, ANC:s generalsekrerare, tio år yngre än Mbeki med facklig karriär inom gruvindustriarbetareförbundet, en tungviktare i demokratiförhandlingarna med den vita regimen och den fackliga rörelsens starkaste namn, ansåg sig ha blivit lovad vicepresidentskapet.

Han blev upprörd över Mandelas beslut att ge Mbeki denna post, eftersom detta också indikerade den kommande successionsordningen.

Ramaphosa erbjöds utrikesministerstolen, men tackade nej. När han sedan inte fick posten som finansminister accepterade Ramaphosa en chefsposition inom New Africa Investments, ett konsortium med stort inflytande över bland annat gruvnäringen och mediasektorn.

Under hösten började Mandela och partistrategerna också att diskutera vem som på kongressen i december skall föreslås bli ANC:s vice partiordförande, med möjlighet att senare bli vald till vicepresident under Mbeki 1999.

Skulle man följa en till synes naturlig linje ansågs Mbekis gode vän Jacob Zuma – partiets 54-årige vice generalsekreterare – ligga bra till.

Men Mandela vill inte se Zuma som vice partiordförande, vilket han sade till Mbeki. 
Mandela vill istället ha en yngre, ”oberoende” kraft, utanför kraftsfären Mbeki/Zuma, beredd att senare ta över presidentskapet efter Mbeki.

Mandela ansåg att vänskapen mellan Mbeki och Zuma, grundlagd under deras kampår i exil, skulle kunna skapa problem, att medlemmarna kan få uppfattningen att folk anställs eller avskedas på grund av sin relation till Mbeki.

Det sades i sydafrikanska medier att Mbeki böjde sig för Mandelas argument och informerade Zuma, men på partikongressen i december blev det ändå Zuma, ett val som många inom ANC senare fick anledning att ångra efter rättegångar om korruption och misstanke om våldtäkt.

– O –

16 JANUARI 1995

EN HJÄLTES BEGRAVNING

Över 30000 människor samlades i Soweto utanför Johannesburg när veteranen i anti-apartheidkampen, Joe Slovo, begravdes. En benmärgscancer ändade  hans 68-åriga liv den 6 januari. Frågan är nu vem vem som tar över den politiskt viktiga posten som bostadsminister.

av JAN HALLDIN 
031-62 41 43 
President Nelson Mandela, som talade vid begravningen, hade utlöst landssorg  inför stats- begravningen av den förre kommunistledaren. Slovo kom till Sydafrika med litauiska  föräldrar. Mandela träffade  honom redan under studie- åren vid Witwatersrand.

-Joe hade en av de skarpaste och klaraste hjärnor jag någonsin träffat på. Han var ivrig kommunist och känd för sina vilda fester, skriver Mandela i sin nyligen utkomna biografi.

Slovo tillhörde i årtionden ANC:s inre kärna. 
Av en ren slump var han inte på plats när den sydafrikanska säkerhetspolisen  i juli 1963 slog till mot farmen Liliesleaf i Rivonia och grep nästan hela överkommandot för den väpnade grenen, Umkhonlto we Sizwe.

Slovo fick betala dyrt för sitt deltagande i kampen mot apartpartheid; hans första hustru Ruth First dog i exilen 1982 av en brevbomb i Maputo, själv tillbringade han många tiotals år i exil, utsattes flera gånger för mordförsök, kallades ”samhällets fiende nr 1”.

Det styrande Nationalistpartiet försökte alltid slå en kil mellan den politiskt breda befrielseorganisationen ANC (numera politiskt parti) och kommunistpartiet, men misslyckades. Senare, i demokratiförhandlingarna, väckte Slovo respekt bland motparterna och lyckades få partibröderna med på förslag, som från början var långt ifrån självklara.

Han ingick i ANC:s planeringsdelegation och det var han som föreslog den form för samlings regering som gäller aprilvalet 1994.

Hanc cancer upptäcktes strax efter hemkomsten för fyra år sedan. Trots att man då förstod att hans år var räknade, fick han den betydelsefulla ministerposten som ansvarig för det omfattande bostadsprogram, som ANC lovat genomföra.

Mottog ANC:s högsta hedersbetygelse 
En djupt gripen partikongress kunde veckan före jul hylla den sjuke och utmärglade Slovo. 
Vacklande, med bruten arm efter ett fall, fick han av Mandela ta emot ANC:S högsta hedersbetygelse, Isithwalandwe/Seaparankoe, fjädrar från den blå tranan och ett leopardskinn, enligt nguni- och och sotho-kulturerna ett symboliskt tack  för hängivet arbete för nationen och ett erkännande av hjältemodiga insatser.

Som efterträdare till Slovo nämns bland andra Kader Asmal, minister  för vatten- och skogsfrågor, och transportminister Mac Maharaj.

– O –

Ibland skedde viktiga ställningstaganden i mycket privata sammanhang. 
Brittiske författaren Anthony Sampson berättade för mig hur en bankchef i USA, med ansvar för ekonomiska intressen i Sydafrika, någon gang under 1980-talet satt och såg på tv med sin  fru. Plötsligt ser de svarta kroppar falla i den dammiga röda afrikanska jorden, i ett nyhetsreportage från något svart getto under 80-talets undantagstillstånd. Mannen blev svarslös när den upprörda hustrun frågade hur banken kunde låna ut pengar till en regering som höll sig med en sådan våldsapparat.

— O –

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA KWAZULU NELSON MANDELA Sydafrika

PENNINGKARUSELLEN KRING NAMNET MANDELA

Nelson Mandela kan när som helst lämna jordelivet. Samtidigt pågår ett spel inom släkten om hur namnet ska leva vidare – i olika varumärken.

Medan Mandelas livslåga flämtar allt svagare i sjukrummet på Mediclinic Heart Hospital i den sydafrikanska huvudstaden Pretoria tycks korken ha gått ur ett krus fullt med interna familjekonflikter, mutor och en penningkarusell som speglar den effektiva vinstmaskin som namnet Mandela har blivit genom åren.

Nelson Mandelas stora inflytande på politik och kultur – som befrielsekampens ledande kraft, hans integritet och respekterade statsmannaskap som Sydafrikas förste demokratiskt valde president – har gjort hans barn och barnbarn rika.

Ingen vet riktigt hur stora Mandela-familjernas rikedomar är.

Omfattande rikedomar

I sydafrikanska medier tror man att den åldrige ledarens efterkommande styr över 200 företag som spänner över fastigheter, investeringsfonder, järnvägsbolag, mineraler, läkemedelstillverkning, mode och underhållning.

– Alla barn och barnbarn tycks vara involverade i juridiska aktiviteter för att få tillgång till pengar som kommer in på olika sätt genom, och till, Nelson Mandela, noterar Phillip De Wet på den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian.

Tidningen Beeld berättar att Mandelas barn och barnbarn leder över hundra olika företag i ett nätverk av minst 24 övergripande förvaltnings- och investeringsbolag.

Mötet med veteranerna

Jag gör en paus i skrivandet. Tittar ut på de mörkgröna ekarnas kronor som rister i sommarvinden. Vita gäss på Mjörns vatten.

Ett starkt minne tränger sig på. Sex av Mandelas livstidsdömda medfångar, som släpptes fria före honom, anlände i februari 1990 till ett vintrigt Stockholm. De kom för att träffa ANC:s ordförande Oliver Tambo, som låg på sjukhus i den svenska huvudstaden. Samtidigt framförde de sitt tack för den svenska regeringens mångåriga stöd i kampen mot apartheid.

På kvällen var jag välkommen till Sida på en enkel middag med ANC-ledarna. Jag minns att utrikeshandelsministern Anita Gradin står före mig i kön till buffén, och plötsligt sitter jag där vid ett runt bord med bland andra Walter och Albertina Sisulu på min vänstra sida.

Det är länge tyst kring bordet. Mina bordsgrannar är inåtvända, allvarliga. Det blir ett av de mest gripande möten jag varit med om och jag faller in i bordets tystnad, i deras ansikten läser jag in åren av ensamhet och det höga pris de tvingats betala för sitt motstånd mot den vita diktaturen.

De frigivna sitter där tillsammans med sina fruar, sticker försiktigt en gaffel i maten på tallriken, för vattenglaset till läpparna.

Det pågår vid denna tid starka politiska rörelser i Sydafrika, som ingen egentligen vill tala öppet om. Den styrande minoriteten är på reträtt och försöker förhandla sig ut ur det oundvikliga maktskiftet. I praktiken har Nelson Mandela börjat styra landet från sin husarrest i det mindre fängelse i Paarl, drygt fem mil nordost om Kapstaden, där han tillbringade de två sista åren av sin fängelsetid.

Jag vänder mig till Walter Sisulu och frågar vad det kan betyda, att Nelson Mandela lämnade sin cell, eller snarare bostad, i går torsdag, och ännu i dag fredag inte har kommit tillbaka?

– Det betyder att han för diskussioner med presidenten [FW de Klerk]. Det faktum att han fram tills nu i eftermiddag inte rapporterats vara tillbaka i sin cell kan antingen bero på själva innehållet i de diskussioner som förs eller på transportförhållandena mellan Kapstaden och Paarl, svarar Sisulu med ett leende, utan att naturligtvis säga någon om innehållet i samtalen.

Walter Sisulu gick bort i Johannesburg 2003, hustrun Albertina 2011. Jag undrar hur dessa veteraner i befrielsekampen skulle reagera inför den penningcirkus som snurrat allt vildare kring Mandela-familjen sedan det demokratiska genombrottet 1994.

60-åriga Makaziwe, Mandelas äldsta dotter, styr över drygt femton bolag, inklusive multinationella schweiziska livsmedelsjätten Nestlés dotterbolag i Sydafrika, ett shoppingcenter i Kimberley, två järnvägsbolag och fyra mineralföretag.

Hon är tillsammans med sin dotter Tukwini också involverad i vinproduktion med etiketten ”House of Mandela”.

Mandelas dotter Zenani Dlamini, i dag ambassadör i Argentina, är chef eller styrelseledamot i närmare tio olika bolag, och har band till Clinton Nassif, tidigare ägare av säkerhetsföretaget Central National Security Group, vilket förekom i marginalen av en utredning av det uppmärksammade mordet på mineralmagnaten Brett Kebble i Johannesburg 2005.

Kritiserade gruvbolag

Nelson Mandelas barnbarn Zondwa har bildat ett bolag inriktat på aktiviteter kring den åldrige ledarens födelsedag den 18 juli. Tillsammans med bland andra president Jacob Zumas brorson Khulubuse Zuma satt han också under en period i ledningen för Aurora-koncernen, som under de senaste åren likviderat två till synes goda guldgruvor. Miljoner rand försvann i en djungel av bolag och privata bankkonton, över 5 000 arbetare ställdes utan lön och arbete.

Zondwa är ökänd för sina kontroversiella ekonomiska transaktioner – och sin lyxiga 2008 års Mercedes Benz S320 CDI, den stora mutsymbolen i Sydafrikas politiska ledarskikt. Tillsammans med Khulubuse Zuma satt han även i ledningen för Labat Africa, ett företag som flöt upp i samband med avslöjanden om omfattande mutor från den europeiska vapenindustrin till personer inom bland annat ANC.

Barnbarnen Zaziwe och Swati har startat en klädproduktion som de kallar LWTF (efter Mandelas biografi ”Long Walk to Freedom”) och uppträder i en realityserie på tv – ”Being Mandela” (Att vara Mandela).

Mandelafamiljen leds nu av ett matriarkat med Makaziwe, Nelson Mandelas enda överlevande barn från första äktenskapet, som överhuvud. I familjens topp finns också Winnie Madikizela-Mandela och hennes döttrar Zindzi och Zenani.

Även Mandelas nuvarande hustru Graça Machel kanske kan räknas in i detta sällskap, även om hon hållit sig utanför de interna familjefrågorna.

Det som tycks ha förenat kvinnorna är ilskan mot Mandla Mandela, Nelson Mandelas 39-årige sonson, formellt familjeklanens överhuvud och med en ANC-plats i parlamentet.

Utan att meddela övriga familjemedlemmar lät han 2011 flytta kvarlevorna av Mandelas tre avlidna barn från familjegraven i Qunu till Mvezo, där Mandla är hövding. Mandela föddes i Mvezo och växte upp i Qunu. De som fördes bort var Mandelas äldste son Madiba Thembekile, död i en trafikolycka 1969, Mandlas far Makgatho, som dog i en hiv-relaterad sjukdom 2005 och en dotter som dog som spädbarn 1948.

Familjematriarken Makaziwe gick tillsammans med ett dussintal andra familjemedlemmar, däribland Winnie och Graça, till domstol och krävde att kvarlevorna skulle återbördas till Qunu, vilket också skett.

I konfliktens spår visade det sig att Mandla, som konkurrerar om positionen som familjeöverhuvud, hade långtgående planer på att göra Mvezo till en nationell och internationell vallfartsort som Nelson Mandelas gravplats, och skapa ekonomisk utveckling i sin by. Bland annat har han initierat ett större hotell- och turistcentrum.

Begravningen handelsvara

Dessutom har han, enligt sydafrikansk press, redan sålt tv-rättigheterna för bevakningen av den kommande begravningen till den sydafrikanska televisionen för tre miljoner rand, omkring två miljoner kronor.

Nelson Mandela själv har, både till vänner och offenligt, sedan många år tillbaka, förklarat att han vill vila i familjegraven i Qunu.

Tiden rinner ut.

Vad var det nu han skrev, när han tillsammans med sina livstidsdömda kamrater, och med hjälp av Franz Kafka, lärde sig tålamodets svåra konst?

– Minuter och timmar i cellen var oändliga och plågsamma – medan åren gick ganska smärtfritt.

JAN HALLDIN

(Artikeln även publicerad i Sydsvenska Dagbladet Kultur Nöjen den 14 juli 2013)

Kategorier
ALAN PATON BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA FATIMA MEER JAN HALLDIN KWAZULU MANDELA 94 ÅR

EN RÖD SÅNG TILL MANDELAS FÖDELSEDAG

Som en hyllning till Nelson Mandela – 94 år den 18 juli – lägger jag här ut mitt timslånga radioprogram Den röda jordens sång, som sändes i Sveriges Radio P1 den 1 maj 1989 kl 17.00.

Den röda jordens sång är en rapport inifrån Sydafrika, med intervjuer och musik, som speglar några av befrielsekampens svåraste år i mitten av l980-talet (KLICKA OCH LYSSNA PÅ LÄNKEN NEDAN!)

Över fyrtio minuter sydafrikansk musik och sång, varvad med analys och intervjuer från mina reportageresor i landet, i en tid då demokratiprocessen långsamt rullade igång i slutna rum, samtidigt som den vita diktaturens brutalitet mot politisk opposition och svart majoritet blev alltmer desperat.

I programmet hör du ”Folkets Poet” Mzwakhe Mbuli, som efter tyranniets fall bland annat framträdde vid Mandelas installering som landets förste folkvalde president 1994, sångaren och gitarristen Condry Ziqubu, som genom åren lyckades behålla sin musikaliska integritet trots polisens ständiga trakasserier på grund av hans turnéer utomlands tillsammans med musiker i exil, Tananas med Steve Newman (som bland andra arbetade tillsammans med Paul Simon och Sting), de politiskt vansinnigt roliga och bitska The Kalahari Surfers, som med sin radikalism fick många att mitt i stridens hetta få ett gott skratt åt diktatorn P W Botha och hans fyrkantighet (några album-titlar: Living in the Heart of the Beast, Sleep Armed).

Andra artister i radioprogrammet: Johnny Clegg, en av Sydafrikas fortfarande populäraste och aktade profiler i befrielsekampen; kompositör, sångare, dansare, musikalisk hedersdoktor, London-pojken som blev ”den vite zuluern”, idag lika hyllad som då och nu aktuell med en turné i USA. Vidare musikern, kompositören och sångaren Jennifer Ferguson, som lämnade sin ANC-stol i parlamentet (1994-1997) och gifte sig med den svenske körledaren Andersberg. Båda delar sitt boende mellan Sverige (Dala-Floda) och Sydafrika (Johannesburg).

Sjungande skolbarn i Guguleto och traditionell Venda-musik med Elias Mathebuila och Chivani Sisters finns också med.

Lyssna även till intervjuer med författaren Alan Paton (död 1988), UDF-ledaren Steve Tshwete (deltog i ANC:s militära gren Umkhonto we Sizwe, fånge på Robben Island 1969-1978, blev senare sportminister, sedan säkerhetsminister till sin död 2002) och – likaså bortgångna – Fatima Meer (mars 2010), en av de främsta bland dem som bekämpade apartheid inne i landet, akademiker, författare till biografin om Nelson Mandela med Winnies förord, och en lång rad andra böcker. Vid intervjutillfället var hon sociologiprofessor vid Natals universitet i Durban och utsattes flera gånger för väpnade attacker från den av apartheid finansierade och beväpnade zulubaserade organisationen Inkatha.

Programmet bygger på intervjuer och ljudillustrationer som jag samlade under några reportageresor till Sydafrika med början 1984 och som resulterade i flera reportage i SR:s program Kanalen, föregångare till dagens Studio 1 i P 1.

I slutet av l980-talet och senare, under 90-talet, luckrades bojkotten av Sydafrika upp på kulturområdet. Det svenska och sydafrikanska kontaktnätet blev bredare och mindre underjordiskt.

Men – det var häftigt att som svensk journalist, efter underjordiska kontakter, välkomnas av kvinnor i röda baskrar i svarta stadsdelar, känna motståndskampens segervissa atmosfär, och hålla andan inne i gymnastiksalen när rasismens soldater och militärer kom i jeepar, bepansrade med automatvapen, för att övervaka utegångsförbud och undantagstillstånd!

Mycket nöje!

Jan Halldin

KLICKA OCH LYSSNA HÄR:

Den röda jordens sång 19890501-1