Efter det första demokrativalet 1994 ville Nelson Mandela först inte bli president. Vid 75 års ålder ansåg han sig för gammal. Det var dags för någon yngre att ta över, tyckte han.
Sålunda en smula motvilligt – den 10 maj 1994, strax före 76-årsdagen den 18 juli – installerades Nelson Mandela som den Sydafrikanska republikens första demokratiskt valda statsöverhuvud och regeringschef.
Ceremonin under den klarblå himlen samlade ett av historiens största uppbåd av statsöverhuvuden och politiska ledare, kamraterna från fängelsetiden på Robben Island, representanter för sydafrikanska medborgarrättsorganisationer och kyrkor, folk från den internationella solidaritetsrörelsen och en lång rad kulturpersonligheter.
Men många räknar Nelson Mandelas maktövertagande i sydafrikansk politik från dagarna efter mordet på det sydafrikanska kommunistpartiet SACP:s generalsekreterare Chris Hani i april 1993, mitt under de känsliga demokratiförhandlingarna mellan ANC, den vita regimen och flera inblandade politiska partier och grupper.
Chris Hani var veteran i befrielsekampen. Han hade levt med ANC sedan han var 15 år, varit den väpnade grenen MK:s stabschef, blev SACP-sekreterare i december 1991, och betraktades av många gräsrötter – både i och utanför ANC – som nummer två, efter Mandela.
Mordet fick demokratiprocessen att frysa till till is. Den politiskt hårt trängde presidenten FW de Klerk kunde inget göra. Istället vädjade han till Mandela att lugna folket i ett etersänt tal för att undvika ett raskrig, vilket Mandela också gjorde.
På begravningen var stämningen så upphetsad att maningar om hämnd och våld, eller en oförsiktig rörelse, skulle kunna ha utlöst ett blodbad. Många väpnade grupper var på plats.
Men Mandelas magiska försoningskraft i talet under jordfästningen fick hetsporrarna att röra sig behärskat och hålla sorgetal i dämpad ton.
Först flera år senare avslöjades detaljer kring mordet. Den avgående vita regimen hade känt till komplottens omfattning, men struntat i varningen om att Hani skulle dödas. Motivet till mordet skulle vara att kommunisten Chris Hani, på grund av sitt starka politiska inflytande, måste ”elimineras” före det första demokratiska valet i april 1994.
Mandela var från början inställd på att gå försoningens väg. Han försökte i förhandlingarna alltid se något positivt hos sina politiska förtryckare, vare sig de hette John Vorster, PW Botha, FW de Klerk eller general Constand Viljoen.
– Alla män, även de till synes mest hårdhjärtade, har en kärna av anständighet och om deras hjärta berörs, är de i stånd till förändring, menade Mandela.
Mandela går till historien som en av de mest aktade hjältarna i modern tid, vilket han naturligtvis aldrig själv kunde medge. Vid ett tillfälle sade han:
– Jag tror inte historien kommer att ha så mycket att säga om mig. Han protesterade mot den hjältedyrkan som växte upp kring hans person, ”jag är bara en vanlig man som blivit en ledare på grund av extra ordinära omständigheter”.
Men Mandela – som hedrades med hedersdoktorat och andra hederstitlar vid över 50 universitet och institutioner världen runt, däribland Nobels fredspris – upphörde aldrig att fascinera en hel värld, långt efter att ha lämnat det politiska livet.
I juni 2005, 86 år gammal, framträdde han i lilla norska Tromsö och höll ett tal som sändes över alla större globala tv-kanaler, ett inslag i det internationella stjärnpådrag till stöd för aidsoffren i världen som går under Mandelas fångnummer på Robben Island, ”46664”.
Nelson Mandela engagerade sig djupt i hiv/aidsproblematiken, inte bara för att miljoner människor runt om i världen utvecklade och dog i aids – särskilt på den afrikanska kontinenten – utan också för att han förlorade sin siste son, Makgatho, i sjukdomen.
halldinreportage 