Kategorier
BERGSJÖDAL FRILUFTSSKOLAN JAN HALLDIN MOSSBERGS STIFTELSE STRANDSKYDD UPPHÄVS Västra Bodarne

Friluftsskolan i Västra Bodarna till salu/Översiktsplanen FÖP gör come back

IMG_3625IMG_3632IMG_3639

Friluftsskolan ligger tyst och övergiven. Fönstren är svarta, tomma. Den ljusgrå byggnaden ser lite spökig ut, däruppe i det skogsklädda bergspartiet, ovanför den lilla byvägen genom Västra Bodarna drygt fyra kilometer utanför Alingsås.

Inga skyltar avslöjar att Göteborgs stads fastighetskontor nu, efter många års förberedelser, är redo att sälja den vackra men nedgångna skolan.

Sedan en tid tillbaka är fastigheten avstyckad från den kringliggande stiftelseägda marken, ett arv från apotekaren Mossberg till Göteborgs stad i början på 1900-talet.

Vad kostar den?

En ny ägare finns någonstans därute på fastighetsmarknaden, men ännu har inga beslut fattats om mäklare och försäljningssumma.

Friluftsskolan i Västra Bodarne byggdes 1927 som ett resultat av de direktiv som fanns i Stiftelsen Apotekare Fredrik Mossbergs donation och i Mossbergs testamente från den 16 augusti 1910.

Efter Mossbergs död 1916 gick pengar till släktingar, hushållerskan, husjungfruar, kyrkokassor, ”trotjänarinnor”, till författaren Hjalmar Bergmans hustru Stina, till ”apotekarsocieteten” – och ”till dem af mina enskilta tjänare – statare däri ej inberäknade – som här ofvan icke nämnts och som vid min död varit i min tjänst minst 2:e år”.

Gåva för att ge barnhälsovård

Donationen, omfattande egendomen Sommarro med totalt sex fastigheter jämte andra tillgångar, överlämnades som gåva till Göteborgs stad med uppmaning att ”å egendomen upprätta barnkolonier, barnhem, sjukhem för barn, convalescenthem m fl dylika anstalter för det unga släktets behof och utveckling i såväl lekamligt som sundt andligt hänseende”.

Om Göteborg tackade nej hotade Mossberg med att ge donationen till ”Föreningen för hufvudstaden Stockholms fasta försvar” – men Göteborgs fullmäktigeförsamling tackade ja.

Så byggdes Friluftsskolan, en vacker byggnad i nationalromantisk stil, ritad av  arkitekt Arvid Fuhre (1885-1959), verksam i Göteborg mellan 1915 och 1929, då han blev stadsarkitekt i Helsingborg. Under sin tid i Göteborg ritade han flera uppmärksammade hus, särskilt i Majorna, bland annat kvarteret Standaret (Karl Johanstorget, Klareborgsgatan, Ankargatan). Andra Fuhre-hus ligger på Stilla gatan, Mariagatan och Kungsladugårdsgatan.

I Västra Bodarne ritade Fuhre även villorna Ytterhall och Brantehäll.

Långdragen säljprocess

Men donationens med åren allt värdefullare mark,

strandnära vid den vackra sjön Mjörn, och tilltagande problem med skolverksamheten, gjorde att Göteborgs kommun satte igång en process för att kunna sälja skolan och marken och få drygt 50 arrendatorer att friköpa sina arrendetomter.

Visserligen hade apotekaren Mossberg försökt gardera sig för en framtida avstyckning av den donerade egendomen, genom att kräva att den för all framtid skulle hållas samman ”för att densamma allt framgent skall kunna blifva till den nytta och välsignelse jag tänkt mig.”

Men dödsstöten mot Friluftsskolan kom efter två inspektioner som Arbetsmiljöverket genomförde, i mars 2003 och februari 2004.

Kritik mot skolans arbetsmiljö

Stiftelsen för Mossbergs donation utsattes för förödande kritik mot sättet att sköta verksamheten i skolan, och framför allt arbetsmiljön dömdes ut:

”Skolan kännetecknas av att de har väsentliga arbetsmiljöproblem. Av anmälda arbetsolyckor och arbetsrelaterade besvär dominerar våldsskador, belastningsskador, stress och psykiska påfrestningar.”

Arbetsmiljöverket krävde en grundläggande omläggning av verksamheten och renovering av skolan och internatboendet för barnen. Totalt skulle detta kosta ägarna 40 miljoner kronor, enligt en utredning av Lokalsekretariatet i Göteborg.

För dyrt, ansåg Göteborgs fastighetskontor. På uppdrag av Göteborgs kommunfullmäktige skrev sedan Göteborgs kommunstyrelse till Kammarkollegiet och begärde att få ändra Stiftelsens ändamål så att egendomen i Västra Bodarne kan säljas ”på det sätt och i den takt som kommunen finner lämpligt”, vilket godkändes av kollegiet i september 2007.

Skolverksamheten till Göteborg

I korta drag innebar förändringen att skolverksamheten flyttades till Göteborg (2005) och att pengarna från framtida försäljning oavkortat skall gå till Stiftelsen, för fortsatt barn- och skolverksamhet inne i Göteborg. Från 2005 förvaltas dock all mark och alla byggnader av Göteborgs fastighetskontor.

Fritidsskolan ligger på fastigheten Västerbodarna 1:30, omfattar lektions- och samlingssalar i tre plan jämte källare. En omfattande tillbyggnad gjordes 1950, då en boendedel på 24 sovrum, tvättrum och toaletter i ett plan jämte källare uppfördes. Allt som allt omkring 2 300 i dag helt tomma kvadratmeter.

Vad händer med Fritidsskolan?

Ingen vet vilken verksamhet som kan tänkas fylla Friluftsskolan i framtiden.

I en inventering över vad som måste göras för att leva upp till Arbetsmiljöverkets krav på upprustning kommenterade Projekttjänst i Göteborg AB för några år sedan att ”huset har sådan karaktär att man kan misstänka att det är K-märkt eller har någon form av bevarandekaraktär. Detta får undersökas vidare hos stadsbyggnadsavdelningen i Alingsås”. (Detta har artikelförfattaren i skrivande stund inte kollat upp.)

Planarkitekten Hans Nerstu på

samhällsbyggnadskontoret i Alingsås säger i mejl till mig den 28 februari:

– Om ägaren till Friluftsskolan vill ha något annat än skola får de ansöka om bygglov för ändrad användning och då kommer samhällsbyggnadsnämnden att pröva den ansökan. Om det inte händer något förrän vi börjar att göra detaljplan för området kommer nämnden att föreslå lämpliga markanvändningar i planen som sen går ut på remiss.

Friluftsskolan är alltså bruten ut ur göteborgskommunens 51 hektar – till stor del strandnära – markinnehav vid Mjörn i Västra Bodarne; 18 ha tomtmark, 19 ha skogsmark, 11 ha åkermark och 3 ha “övrig mark”.

Det samtaxerade värdet på Stiftelsens hela markinnehav beräknades i januari 2007 till 9,4 miljoner kronor, en siffra som, om arrendetomterna fastighetsbildas, säkert kan mångdubblas, bland annat  med tanke på det vackra och strandnära läget.

Strandskyddet bryts ned

Ett principiellt viktigt beslut, som visar hur bräcklig den 300 meter djupa strandskyddszonen vid sjön är, fattades i slutet av 2012, då byggnads- och samhällsbyggnadsnämnderna i Alingsås, i bred politisk enighet, upphävde  strandskyddszonen i den populära badviken i Bergsjödal.

Ett större nybygge, ett huskomplex för 3,6 miljoner kronor på ca 300 kvadratmeter med kontor och dubbelgarage, har påbörjats där, trots protester från miljöskyddskontoret i Alingsås och länsstyrelsen för Västra Götaland.

Miljöskyddskontoret avstyrkte strandskyddsdispens eftersom man bland annat ansåg att byggandet stred mot områdesplanen för Västra Bodarna.

Även länsstyrelsen i Västra Götaland, vars handläggare besökte badplatsen den 29 oktober 2010, avstyrkte strandskyddsdispensen. Man underkände alingsåskommunens motiv för dispens, “att platsen saknar betydelse för strandskyddets intressen”:

“Länsstyrelsen anser att platsen har fått naturvärden i form av lövskog och att fastigheten idag är att betrakta som allemansrättsligt tillgänglig. Det saknas därmed särskilda skäl för dispens enligt 7 kap 18 c miljöbalken. En dispens skulle även strida mot strandskyddets syften. Länsstyrelsen beslutar därför att upphäva den dispens som kommunen tidigare meddelat”.

Men markägaren, företrädd av Arkitekt MSA Carl Reichenberg i Göteborg, överklagade länsstyrelsens beslut till Miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt – som fastställde byggnadsnämndens i Alingsås beslut att att ge dispens och bygglov i den strandskyddade zonen vid badplatsen.

FÖP väcks åter till offentligt liv

Enligt Hans Nerstu finns nu en preliminär tidtabell för FÖP, den fördjupade översiktsplanen för Västra Bodarna.

Den 26 mars tar samhällsbyggnadsnämnden ställning till om man i planen även skall inkludera Hästeryd. Blir det inte så, kan FÖP för Västra Bodarna tas upp i nämndens arbetsutskott den 16 april, vilket kan leda till ett allmänt informationsmöte i Sparbankssalen i Utbildningens hus den 17 eller 18 april, därefter beslut i nämnden och ny FÖP-utställning någon vecka därefter.

Jan Halldin

FRILUFTSSKOLAN KARTA

Kategorier
ALAN PATON BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA FATIMA MEER JAN HALLDIN KWAZULU MANDELA 94 ÅR

EN RÖD SÅNG TILL MANDELAS FÖDELSEDAG

Som en hyllning till Nelson Mandela – 94 år den 18 juli – lägger jag här ut mitt timslånga radioprogram Den röda jordens sång, som sändes i Sveriges Radio P1 den 1 maj 1989 kl 17.00.

Den röda jordens sång är en rapport inifrån Sydafrika, med intervjuer och musik, som speglar några av befrielsekampens svåraste år i mitten av l980-talet (KLICKA OCH LYSSNA PÅ LÄNKEN NEDAN!)

Över fyrtio minuter sydafrikansk musik och sång, varvad med analys och intervjuer från mina reportageresor i landet, i en tid då demokratiprocessen långsamt rullade igång i slutna rum, samtidigt som den vita diktaturens brutalitet mot politisk opposition och svart majoritet blev alltmer desperat.

I programmet hör du ”Folkets Poet” Mzwakhe Mbuli, som efter tyranniets fall bland annat framträdde vid Mandelas installering som landets förste folkvalde president 1994, sångaren och gitarristen Condry Ziqubu, som genom åren lyckades behålla sin musikaliska integritet trots polisens ständiga trakasserier på grund av hans turnéer utomlands tillsammans med musiker i exil, Tananas med Steve Newman (som bland andra arbetade tillsammans med Paul Simon och Sting), de politiskt vansinnigt roliga och bitska The Kalahari Surfers, som med sin radikalism fick många att mitt i stridens hetta få ett gott skratt åt diktatorn P W Botha och hans fyrkantighet (några album-titlar: Living in the Heart of the Beast, Sleep Armed).

Andra artister i radioprogrammet: Johnny Clegg, en av Sydafrikas fortfarande populäraste och aktade profiler i befrielsekampen; kompositör, sångare, dansare, musikalisk hedersdoktor, London-pojken som blev ”den vite zuluern”, idag lika hyllad som då och nu aktuell med en turné i USA. Vidare musikern, kompositören och sångaren Jennifer Ferguson, som lämnade sin ANC-stol i parlamentet (1994-1997) och gifte sig med den svenske körledaren Andersberg. Båda delar sitt boende mellan Sverige (Dala-Floda) och Sydafrika (Johannesburg).

Sjungande skolbarn i Guguleto och traditionell Venda-musik med Elias Mathebuila och Chivani Sisters finns också med.

Lyssna även till intervjuer med författaren Alan Paton (död 1988), UDF-ledaren Steve Tshwete (deltog i ANC:s militära gren Umkhonto we Sizwe, fånge på Robben Island 1969-1978, blev senare sportminister, sedan säkerhetsminister till sin död 2002) och – likaså bortgångna – Fatima Meer (mars 2010), en av de främsta bland dem som bekämpade apartheid inne i landet, akademiker, författare till biografin om Nelson Mandela med Winnies förord, och en lång rad andra böcker. Vid intervjutillfället var hon sociologiprofessor vid Natals universitet i Durban och utsattes flera gånger för väpnade attacker från den av apartheid finansierade och beväpnade zulubaserade organisationen Inkatha.

Programmet bygger på intervjuer och ljudillustrationer som jag samlade under några reportageresor till Sydafrika med början 1984 och som resulterade i flera reportage i SR:s program Kanalen, föregångare till dagens Studio 1 i P 1.

I slutet av l980-talet och senare, under 90-talet, luckrades bojkotten av Sydafrika upp på kulturområdet. Det svenska och sydafrikanska kontaktnätet blev bredare och mindre underjordiskt.

Men – det var häftigt att som svensk journalist, efter underjordiska kontakter, välkomnas av kvinnor i röda baskrar i svarta stadsdelar, känna motståndskampens segervissa atmosfär, och hålla andan inne i gymnastiksalen när rasismens soldater och militärer kom i jeepar, bepansrade med automatvapen, för att övervaka utegångsförbud och undantagstillstånd!

Mycket nöje!

Jan Halldin

KLICKA OCH LYSSNA HÄR:

Den röda jordens sång 19890501-1

Kategorier
JAN HALLDIN

FRAGMENT UR ETT JOURNALISTLIV

Journalistförbundets fackliga tidning Journalisten, Seniorjournalisterna och Svensk Presshistorisk förening inbjöd våren 2011 ”alla seniorjournalister i Sverige” att med omkring 8 000 tecken skriva ”något som skildrar journalistlivets glädjeämnen och vedermödor”, i avsikt att ”ge en bild av de senaste 40 till 70 årens journalistiska arbete”. Manusstopp 31 augusti.

Här nedan mitt bidrag till denna samling historier:

FRAGMENT UR ETT JOURNALISTLIV

INBÖRDESKRIG OCH TSUNAMI

Står på huk över det lilla porslinsgolvet. Tar vattenskopan, öser flera gånger över huvudet. Svalkan rinner utmed kroppen och ned i hålet mellan mina fötter.

Natten hade varit orolig. Gnisslet från sängen och myggnätets vibrationer hade väckt mig under ett långt efterskalv (6,2).

Därute väntar värmen, tsunamins lervälling och sorgen över 150 000 döda. I morgon möte med gerillakrigare som stridit i Aceh-provinsens byar och skogar, gripen, dömd till döden, men nu givits amnesti.

Redaktionens tiomöte om dagens och morgondagens tidning är långt borta.

***

VÄNTADE PÅ MÖRDARNA

En regnig novemberdag 1995 träffade jag den lokale ANC-ledaren Kipha Nyawosa i byn Shobashobane i södra KwaZulu/Natal. Byn var – trots nyinstallerad ANC-regering i Pretoria – omringad av den detroniserade vita dikturens svarta Inkatha-milis, knuten till Inkatha Freedom Party, IFP.

När vi lämnade kullen med de små husen stod Kipha där, rak och kraftfull, i sin tjocka grå rock, tillsammans med några hundar. Han förutspådde ett kommande anfall, men bad oss också ”köp lite socker nästa gång ni kommer”.

En dryg månad senare, den 25 december, kom attacken. Kipha och 17 av hans familjemedlemmar mördades.

Jag återvände till Shobashobane i maj 1999 och i mars 2004, i samband med en artikelserie ”Tio år av demokrati” – och varje gång såg jag framför mig Kipha stå där och betrakta oss, övergiven av det parti han var så trogen in i det sista.

Tillåt mig helt kort nämna en av reaktionerna på min Sydafrika-bevakning vid denna tid, från Claes Hammar vid svenska ambassaden i Pretoria. Han hade på plats följt den många gånger våldsamma demokratiprocessen i flera år och skrev i ett brev (november 1995) att artiklar och bilder var ”uttrycksfulla”, och att ”särskilt reportaget om förhållandena mellan IFP och ANC i KwaZulu gjorde ett starkt intryck på mig”.

***

EN HUSTRUS ORO

Vid fyratiden en morgon i mitten av maj 1998 ringde rumstelefonen på The Mandarin Hotel i Jakarta. ”Morgonekot säger att det är fullt med soldater i stan och man väntar ett blodbad!” sa hustrun Gunilla upprörd. ”Vad gör du?”.

Gatorna var ju ganska lugna, militären höll ett järngrepp över den indonesiska huvudstadens centrum. Sju studenter hade visserligen mördats av militära krypskyttar under upprorets senaste veckor mot presidenten Suharto, militären hade initierat våldsamheter mellan olika grupper, men något blodbad tycktes just då inte stå för dörren, men det stod stridsvagnar i varje strategiskt gatuhörn. Gatorna låg öde.

Vid frukosten frågade jag Staffan Sonning från Ekot ”vad sa du i radion i morse? Min hustru var jätteorolig, här väntades blodbad?”.

”Mitt reportage var helt ok, inget om blodbad”, sa Staffan och tittade ned i koppen” hemmaredaktionen la på en egen påannons efter att ha läst några sena telegram…”

***

HÖGT PRIS FÖR MOTORVÄG

Ett söndagsreportage som levt kvar i mitt minne djupare än många andra var publicerat i GP den 15 januari 1989 och handlade om människor som drabbades av det omfattande motorvägsbygget genom Bohuslän, i detta fall sträckan Stora Höga – Ljungskile. Över 50 hem jämnades med marken, många tvångsförflyttades, flera tog till desperata motåtgärder (en man fällde några av sina skyddade ekar som skulle exproprieras).

Lars Söderboms bild på åldriga Agda och Gustav Sandberg bland sprängsten och lera etsade sig in i mångas sinnen. De förlorade den lilla släktgården Korsgård. I brevet från dåvarande Vägverket meddelades att myndigheten ”beräknar…ta erforderlig mark i anspråk från Er tillhöriga fastigheten den 24/11 från och med vilken dag marken sålunda skall disponers med vägrätt”.

Det var både utmanande och spännande att jobba som miljöreporter (så länge den miljöjournalistiska konjunkturen höll i sig på landets större redaktioner). På omvägar fick jag långt senare höra att någon eller några på Vägverket tagit illa vid sig av reportaget, men någon kritisk röst nådde aldrig mitt öra.

***

OK ATT GÖRA ”NÅGRA MINUTER” FÖR SVERIGES RADIO

För redaktionella chefer på GP utgjorde nyhetsreportagen i Sveriges Radios aldrig någon konkurrens, iallafall inte under 80- och 90-talet. De kommenterades sällan eller aldrig.

I början på 1980-talet fick jag genom vänner möjlighet att göra reportage inifrån Sydafrika, under en av apartheiderans värsta perioder. GP:s utlandsavdelning var inte intresserad (jag var då miljöreporter och inte knuten till utlandsdesken). Jag fick dock redaktionsledningens OK att ”göra några minuter för radion”.

Radions samhällsredaktion, framför allt Studio 1-föregångaren Kanalen och God Morgon Världen, förstod omedelbart att detta var något nytt. Chefen där (minns ej hans namn) skrev omedelbart ut en check på ett ansenligt belopp, och jag åkte iväg och kom tillbaka med flera reportage (1984-1989, alla bortraderade ur SR:s arkiv).

Visst kändes det lite schizofrent att sitta på GP:s lugna redaktion och se dagcheferna lämna över till kvällsgänget, samtidigt som jag, i Sveriges Radio, kunde höra mig själv rapportera från Guguleto och andra svarta kåkstäder, skolbarnen sjöng kampsånger, fackligt aktiva intervjuades i hemlighet, Winnie Mandela, som jag träffade hos advokaten i Johannesburg, berättade om regimens terror och isoleringen från maken på Robben Island.

Dock – så småningom fasades jag in i rollen som utrikesreporter och fick med tiden, under ett femtontal år, ansvaret för bland annat bevakningen av den sydafrikanska diktaturens fall och demokratins uppgång, med flera reportageresor dit för GP:s räkning…

***

MÖTE MED GUMMA PÅ FÖRBJUDEN MARK

135 000 människor tvångsevakuerades efter Tjernobyl-katastrofen i april 1986. Tio år senare står jag i den förbjudna zonen. Bränder har härjat. Husen i byn Opatjitji står tomma med svarta fönster. Då dyker plötsligt en gumma med vedlastad släde upp i snön. Det är 65-åriga Zagornaja Olgajakoblevna.

– En fördel nu är att det aldrig kommer någon elräkning, säger rebellen som återvände trots myndigheternas förbud, och halar upp en hink kallt glittrande radioaktivt vatten ur den isiga brunnen.

Sedan presenterar oss för sin nyfikne galt och de tolv illegala kycklingarna och bjuder in oss på té framför den stora öppna brasan.

Ni hör genast att bakom detta spontana möte – som man aldrig glömmer – finns en visserligen sorglig men spännande historia. Med Bengt Christians bilder blev det ett 8 sidor långt reportage i ursprungsversionen av GP-bilagan Två Dagar (20 april 1996).

***

TUMULT (S) PÅ ARBETETS GÖTEBORGSREDAKTION

Jag sitter på Arbetets göteborgsredaktion på Järntorget och måttar med typometern. Två timmar till lunch. Då ringer redaktionschefen Harry Ekblom från huvudredaktionen i Malmö till mig och säger att V, min chef i Göteborg, har anfört allvarliga anmärkningar mot mig inför tidningsledningen och att ett avsked kan bli följden, beroende på vad jag hade att anföra till mitt försvar.

Jag gick från Kvällsposten till Arbetet i mars 1969. Den dynamiske Bo Näslund (”rapportera bara segrar!”) höll på att bygga upp en västsvensk edition på nedlagda Ny Tids prenumerantstock. Samtidigt pågick en intressant process; nyhetsarbetet blev alltmer professionellt och det tröga lokala LO/SAP-inflytandet över journalistiken utmanades. Efter en uppslitande intern strid förlorade de trogna ”socialdemokratiska” journalisterna den fackliga makten – och jag blev klubbens ordförande.

När Näslund fortsatte sin karriär i Malmö tog redaktör V över det lokala chefskapet. På Arbetet var han redan då en hängiven och flitig rapportör av varje minsta rörelse inom den lokala socialdemokratin.

Ekblom anförde tre anklagelser mot mig. En – den kanske allvarligaste – var att jag uppträtt ”arrogant” mot en av socialdemokraternas starkaste profiler i Göteborg, Sven Hulterström, när denne en helg kom upp på redaktionen och lämnade sin återkommande ledarartikel. En annan anklagelse var att jag lämnat en artikel från något viktigt som hände i Konserthuset alldeles för sent. En tredje anklagelse fanns, jag minns inte vilken.

Jag ringde först upp Hulterström och sa att han tydligen fällt kommentarer om mig till redaktör V, som Arbetets tidningsledning i Malmö nu använde som ett skäl för att ge mig sparken. Jag föreslog Hulterström att om han hade synpunkter på detta, så kunde han ringa Ekblom.

Och ”för sen artikel”? Vi skrev, redigerade, och sände på fax till Malmö (början 70-tal). Alla texter levererades och redigerades alltid i god tid – men när dead-line nåddes, satt ofta en stor del av detta redaktionella material i meterlånga sammantejpade A4-manuspapper, som likt feta ormar täckte golvet och långsamt ringlade sig in i faxmaskinerna.

Dagen efter Ekbloms ultimativa telefonsamtal med mig – och mitt svar – satt en liten lapp på redaktionens anslagstavla. Innebörden, som jag minns den, löd:

”Redaktör V tillträder med omedelbar verkan en tjänst för Arbetet i Stockholm. Ny chef för Arbetets göteborgsredaktion är från och med i dag Larsolof Giertta från SR i Göteborg.”

Jag vill minnas att ingen då klagade på den uteblivna MBL-förhandlingen.

***

FRÅN TIDNINGSSIDA TILL HEMSIDA

Fredag eftermidag den 11 maj 2007 klockan fem – efter drygt 31 år i GP-huset och över 40 år i yrket- bjöd jag arbetskamrater och chefer till avskedsfest i korridoren utanför utlandsavdelningen.

Nordafrikansk buffé med räkor, köttbullar, couscous och annat godis. Kallt torrt vitt vin som tillbringat en natt i kökets kylrum i tidningshusets bottenvåning.

Blommor, tal och kramar.

Sen var det bara att skaka liv i den enskilda firma jag upprättade på 80-talet under frilansandet för Sveriges Radio, och, med viss möda, bygga upp en egen fungerande hemsida.

Det journalistiska livet går således vidare – tills vidare.

***

RESERVATION

Dessa fragment skrivna i augusti 2011med reservation för tidsförskjutningar och andra brister i minnet.

***

JAN HALLDIN:

Född 28 februari 1942 i Göteborg. Journalistutbildad på Journalisthögskolan i denna stad 1964-65 (efter ett år på Nordiska Folkhögskolans journalistlinje i Kungälv). Fastanställning på Kvällsposten, Malmö (där jag gjorde den halvårspraktik som föregick utbildningen på JHG).

Mars 1969 anställd på Arbetets Göteborgsredaktion med uppgift att främst bevaka sjukvårdsfrågor. sedan huvudsakligen bevakning av ”riksplanering” och miljöfrågor.

1 maj 1976 anställd på Göteborgs-Posten. GP:s ”legendariske” redaktionschef Sven Strömberg (alla seniorchefer och ägare på GP var vid denna tid ”legendariska”) erbjöd anställning som miljöreporter. På Arbetet hade jag sugits in i den fackliga SJF-verksamheten. Den tog allt mer tid. Nu var jag tvungen att välja – facklig eller journalistisk utveckling. Det fick bli GP.

Knöts i början på 90-talet till utlandsavdelningen som utrikesreporter. Under en femtonårsperiod gjorde jag resor till Sydafrika, Nigeria (Nigerdeltats oljefält), Uganda (såren efter Amin), Indonesien (inbördeskriget i Aceh, Suhartos fall, tsunamin), Indien (bl a Kashmir o Andamanerna), Chile, Argentina, Sovjet/Ryssland (bl a Tjernobyl), Turkiet (bl a Diyarbakir och kurder), till nya EU-medlemmar i östra Europa osv.

Jan Halldin

jan@halldinreportage.se

www.halldinreportage.wordpress.com