Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA GÅR - MBEKI KOMMER NELSON MANDELA DÖD

MANDELA GÅR – MBEKI KOMMER – KONGRESSEN I MAFIKENG 1997

PARTIKONGRESSEN I MAFIKENG DECEMBER 1997

NYA  TIDER FÖR ANC

Mafikeng i december 1997:  ANC:s nationalkonferens inleddes med kampsång, dans, knytnävar i luften, hyllningar till de grånade veteranerna, kort gudstjänst, nationalhymn. Men bakom hörnet väntar signaler som kommer att dämpa stämningen bland gräsrötterna.

Det dånade mellan bänkarna när den ena delegationen efter den andra värmde upp i Nordvästprovinsens väldiga universitetsaula.

Först ut var den över 400 personer stora gruppen från KwaZulu-Natalprovinsen. Därefter tog Mpumalanga över sången, medan Norra Kap, den glesast befolkade av landets nio provinser med 105 delegater, tog god tid på  sig innan man kom igång.

Men efter någon timme gungade det ordentligt i salen och varje ledamot av verkställande utskottet fick sig en ordentlig hälsning från golvet när de gjorde  entré på scenen.

Stående ovationer 
för den 79-årige presidenten. 
När Winnie Mandikizela-Mandela kom in steg jublet och visslingarna, men på en ANC-kongress är det svårt att veta om det indikerar överraskningar i kommande  personval.

Under tiden som sången och dansen mellan bänkarna fortsatte, strömmade den ena kända ANC-profilen efter den andra in på scenen.

Den vanligtvis strame samordnaren och ministern Pallo Jordan gungade rytmiskt mellan det verkställande utskottets stolar och den tillträdande partiordföranden Thabo Mbeki hade för dagen dragit på sig den gula tenniströja som han funnit i kongressportföljen från Enrico Benetti – en kortlivad folklig gest, eftersom han snart åter tar på sig den kritstrecksrandiga kostymen och försvinner till de inre korridorerna, där han trivs bäst. Så steg jublet i salen.

Inför stående ovationer klev den då 79-årige president Nelson Mandela uppför den lilla trappan till podiet för att en sista gång som partiordförande, vilket han varit sedan 1991, tala till sitt älsklingsbarn, den afrikanska befrielseorganisationen ANC, i dag omformad till det tongivande och största politiska partiet i Sydafrika.

VETERANER

Först hälsade han på sina kamrater från åren på Robben Island, ANC-veteranerna Walter Sisulu och Govan Mbeki, Thabos far, en ärrad fighter, betydligt mindre benägen till politiska kompromisser än sin diplomatiske och välartikulerade son.

Sedan tog han, till delegaternas sång och visslingar, ett par danssteg tillsammans med dem. 
Därefter tappade dessvärre mötet tempot helt i stil med ANC:s strikta formalism. 
Presidentens rapport till kongressen var 50 sidor lång. Det drog ut på tiden. Lokalen blev allt varmare. Efter två timmar, kommen till sidan 21, tvingades Nelson Mandela bryta.

Gick till häftigt angrepp 
på massmedierna 
Då hade han, med en blick fram mot det nationella valet 1999, bland annat hunnit läxa upp hela den politiska oppositionen, med undantag för Inkathas frihetsparti under Mangosuthu Buthelezi.

INKATHA PÅ PLATS

De två partiledarna har allt tätare kontakter, IFP är för första gången representerad på en ANC-konferens och det tycks som om Mandela ser en försoning med sin trätobroder som något viktigt, en konflikt han vill se avslutad, trots Inkathas många mord på ANC-sympatisörer och oskyldiga civila under den vita regimens sista år och efter demokrativalet 1994.

Mandela riktade också ett häftigt angrepp mot massmedierna, som han menade inte tog sitt ansvar i den demokratiska processen och saboterade ANC:s försök att driva på utvecklingen i fredlig riktning.

Efter en starkt försenad lunch kom Mandela åter igång med sin rapportering. 
Han förklarade partiets nya giv, en ”afrikansk renässans”, som skulle sopa bort alla spår av det koloniala arvet på den afrikanska kontinenten. Och han slog fast att samarbetet mellan ANC, den fackliga centralorganisationen Cosatu och det sydafrikanska kommunistpartiet SACP måste fortsätta.

Så kom han till punkt. 
Hyllningarna ville inte ta slut. Under sång och dans i hela salen ställde hela det verkställande utskottets 63 medlemmar och hedersgäster upp för att krama den avgående partichefen.

FÖRSONINGSKYSS?

Och i det gungande ledet på scenen kom ex-hustrun Winnie Madikizela-Mandela allt närmare. 
För folket symboliserar de två, mer än några andra, befrielsekampens bittraste år, han i fängelset och hon utanför, under 27 år.

Så föll de varandra om halsen och kramades hårt och länge och flera gånger, en offentlig försoning i bästa Nelson-anda och kongressens bifall fick bultarna i universitetstaket att nästan hoppa ur sina fästen.

EFTERTRÄDARSTRIDEN – MANDELA/RAMAPHOSA/ZUMA

5 JANUARI 1997

Valet av efterträdare till Mandela på posten som ordförande för ANC – och landets president så länge partiet kan få majoritet i parlamentet – utvecklades till en intern plågsam process. Den åldrande Mandela räknade med att vara kvar som Sydafrikas president till valet i april 1999. Förberedelserna för hans avgång som ANC-ordförande pågick för fullt inför partikongressen i Mafikeng i december 1997.

Mandela ville trappa ned, inrikta sig på sitt privatliv,  på ”nationell uppbyggnad och försoning” och olika utrikespolitiska frågor.

Men samtidigt knakade det i fogarna mellan ANC och dess allians med den fackliga centralorganisationen Cosatu och det sydafrikanska kommunistpartiet SACP. Partiets alltmer marknadsanpassade ekonomiska politik hade börjat tränga tillbaka  befrielsekampens politiska ideal och långsamma beslutsprocess.

Thabo Mbeki ansågs vara Mandelas kronprins, men denne fattade många och snabba beslut som väckte debatt i de djupa leden – och Mandela och partiledningen ville undvika en öppen ledarstrid.

Det första svåra vägvalet kom i samband med Mandelas regeringsbildning efter  valsegern i maj 1994. 
Den då 44-årige Cyril Ramaphosa, ANC:s generalsekrerare, tio år yngre än Mbeki med facklig karriär inom gruvindustriarbetareförbundet, en tungviktare i demokratiförhandlingarna med den vita regimen och den fackliga rörelsens starkaste namn, ansåg sig ha blivit lovad vicepresidentskapet.

Han blev upprörd över Mandelas beslut att ge Mbeki denna post, eftersom detta också indikerade den kommande successionsordningen.

Ramaphosa erbjöds utrikesministerstolen, men tackade nej. När han sedan inte fick posten som finansminister accepterade Ramaphosa en chefsposition inom New Africa Investments, ett konsortium med stort inflytande över bland annat gruvnäringen och mediasektorn.

Under hösten började Mandela och partistrategerna också att diskutera vem som på kongressen i december skall föreslås bli ANC:s vice partiordförande, med möjlighet att senare bli vald till vicepresident under Mbeki 1999.

Skulle man följa en till synes naturlig linje ansågs Mbekis gode vän Jacob Zuma – partiets 54-årige vice generalsekreterare – ligga bra till.

Men Mandela vill inte se Zuma som vice partiordförande, vilket han sade till Mbeki. 
Mandela vill istället ha en yngre, ”oberoende” kraft, utanför kraftsfären Mbeki/Zuma, beredd att senare ta över presidentskapet efter Mbeki.

Mandela ansåg att vänskapen mellan Mbeki och Zuma, grundlagd under deras kampår i exil, skulle kunna skapa problem, att medlemmarna kan få uppfattningen att folk anställs eller avskedas på grund av sin relation till Mbeki.

Det sades i sydafrikanska medier att Mbeki böjde sig för Mandelas argument och informerade Zuma, men på partikongressen i december blev det ändå Zuma, ett val som många inom ANC senare fick anledning att ångra efter rättegångar om korruption och misstanke om våldtäkt.

– O –

16 JANUARI 1995

EN HJÄLTES BEGRAVNING

Över 30000 människor samlades i Soweto utanför Johannesburg när veteranen i anti-apartheidkampen, Joe Slovo, begravdes. En benmärgscancer ändade  hans 68-åriga liv den 6 januari. Frågan är nu vem vem som tar över den politiskt viktiga posten som bostadsminister.

av JAN HALLDIN 
031-62 41 43 
President Nelson Mandela, som talade vid begravningen, hade utlöst landssorg  inför stats- begravningen av den förre kommunistledaren. Slovo kom till Sydafrika med litauiska  föräldrar. Mandela träffade  honom redan under studie- åren vid Witwatersrand.

-Joe hade en av de skarpaste och klaraste hjärnor jag någonsin träffat på. Han var ivrig kommunist och känd för sina vilda fester, skriver Mandela i sin nyligen utkomna biografi.

Slovo tillhörde i årtionden ANC:s inre kärna. 
Av en ren slump var han inte på plats när den sydafrikanska säkerhetspolisen  i juli 1963 slog till mot farmen Liliesleaf i Rivonia och grep nästan hela överkommandot för den väpnade grenen, Umkhonlto we Sizwe.

Slovo fick betala dyrt för sitt deltagande i kampen mot apartpartheid; hans första hustru Ruth First dog i exilen 1982 av en brevbomb i Maputo, själv tillbringade han många tiotals år i exil, utsattes flera gånger för mordförsök, kallades ”samhällets fiende nr 1”.

Det styrande Nationalistpartiet försökte alltid slå en kil mellan den politiskt breda befrielseorganisationen ANC (numera politiskt parti) och kommunistpartiet, men misslyckades. Senare, i demokratiförhandlingarna, väckte Slovo respekt bland motparterna och lyckades få partibröderna med på förslag, som från början var långt ifrån självklara.

Han ingick i ANC:s planeringsdelegation och det var han som föreslog den form för samlings regering som gäller aprilvalet 1994.

Hanc cancer upptäcktes strax efter hemkomsten för fyra år sedan. Trots att man då förstod att hans år var räknade, fick han den betydelsefulla ministerposten som ansvarig för det omfattande bostadsprogram, som ANC lovat genomföra.

Mottog ANC:s högsta hedersbetygelse 
En djupt gripen partikongress kunde veckan före jul hylla den sjuke och utmärglade Slovo. 
Vacklande, med bruten arm efter ett fall, fick han av Mandela ta emot ANC:S högsta hedersbetygelse, Isithwalandwe/Seaparankoe, fjädrar från den blå tranan och ett leopardskinn, enligt nguni- och och sotho-kulturerna ett symboliskt tack  för hängivet arbete för nationen och ett erkännande av hjältemodiga insatser.

Som efterträdare till Slovo nämns bland andra Kader Asmal, minister  för vatten- och skogsfrågor, och transportminister Mac Maharaj.

– O –

Ibland skedde viktiga ställningstaganden i mycket privata sammanhang. 
Brittiske författaren Anthony Sampson berättade för mig hur en bankchef i USA, med ansvar för ekonomiska intressen i Sydafrika, någon gang under 1980-talet satt och såg på tv med sin  fru. Plötsligt ser de svarta kroppar falla i den dammiga röda afrikanska jorden, i ett nyhetsreportage från något svart getto under 80-talets undantagstillstånd. Mannen blev svarslös när den upprörda hustrun frågade hur banken kunde låna ut pengar till en regering som höll sig med en sådan våldsapparat.

— O –

Av halldinreportage

foreign correspondent

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.