En hel värld sörjer Nelson Mandela – visionären, statsmannen, försonaren, demokraten, men också den politiska knutna näven, den vita diktaturens mest kände politiske fånge under Sydafrikas årtionden av apartheid.
Den 95-årige Nelson Rolihlahla Mandelas liv speglade Sydafrikas dramatiska nutidshistoria mer än något annat människoöde. Den reslige mannen med den milda rösten blev en ikon och symbol för det godas seger över den sista västeuropeiska rasistiska kolonialismen i Afrika.
Ett militärt och ekonomiskt rustat ledarskikt inom den vita minoriten på fem miljoner förtryckte en majoritet på över 35 miljoner svarta, i en maktkamp som Nelson Mandela och befrielseorganisationen ANC vann.
Nelson Mandela föddes i den lilla byn Mvezo i Qunu nära Umtata i Transkei den 18 juli 1918. Fadern hette Hendry Mphakanyswa Gadla, modern Nosekeni Fanny, båda med rötter i olika hövdingasläkten.
”BRÅKSTAKEN”
Fadern gav Nelson tillnamnet Rolihlahla, vilket är xhosa och betyder ”Bryta av grenen på ett träd”, eller, fritt översatt ”bråkstaken”.
Mandelas syster Nobandla berättar (i Fatima Meers Mandela-biografi En hoppets symbol): – Vi levde med vår mor i hennes tre rundhyddor. Det var jag, mina två äldre systrar och Buti, som vi kallade Nelson. Vår mor hade byggt hyddorna själv med hjälp av män i vår släkt, som täckte taket åt henne. Vi använde en hydda till matlagning, en för att sova i och en som magasin för spannmål och andra livsmedel.
– Det fanns inga möbler i vårt hus, det vill säga inga europeiska möbler. Vi sov på mattor, utan kuddar, lutade våra huvuden mot armbågarna. Vår mors spis var ett hål i marken, över vilket hon hade satt ett galler.
Efter faders död flyttades tioårige Buti till släktingar i Mqekezweni, på vägen mellan Umtata och Engcobo. Det var en gång en livlig huvudort i Thembuområdet, mötesplats för hövdingar och ledare från omgivande distrikt, ett ställe som med åren övergick till att bli en liten fattig by med arbetslösa, i ett av många svarta ”’hemländer”´dit hundratusentals tvångsförflyttades.
TRANSKEI
I ett brev till en vän 1985 minns Mandela ungdomsåren i Mqekezweni: – Jag har de mest behagliga minnen av och drömmar om min barndoms Transkei, där jag jagade, lekte, stal majskolvar och lärde mig passa upp. Det är en värld som inte finns längre.
22 år gammal kom Mandela till Johannesburg och Sophiatown, i en tid då tiotusentals människor lämnade de afrikanska reservaten och strömmade in till stan för att söka jobb.
Här träffade Mandela Walter Sisulu, som hjälpte honom att få praktikplats hos en advokat. Juridikstudierna gick utmärkt. 1942 tog han en fil kand.
Med Sisulu kom också politiken in i Mandelas liv. Han mötte en lång rad människor som var knutna till den sydafrikanska frihetskampen; Ruth First, Joe Slovo, Ismail och Fatima Meer, Bram Fischer, Oliver Tambo, och många andra. Mandela gifte sig med Sisulus kusin Evelyn, och de fick två barn, Thembu och Makgathos.
Regimens rättegångar mot honom och andra politiska motståndare avlöste varandra under hela 1950-talet, i en tid av ohörsamhetskampanjer, strejker, bojkotter, passbränning, demonstrationer, fackligt organiserande och underjordisk politisk aktivitet.
VÄPNAD MOTSTÅNDSKAMP
ANC (och den panafrikanistiska kongressen PAC) försökte hålla fast vid icke-våldet i befrielsekampen. Men efter Sharpville-massakern den 21 mars l960, då 69 människor sköts ihjäl av polisen som kulmen på en PAC-kampanj mot passlagarna, infördes undantagstillstånd. Regimens förtryck blev allt brutalare. En intensiv debatt fördes inom anti-apartheidrörelserna; fortsatt icke-våld eller väpnad kamp?
Under den här perioden var Mandela nästan ständigt bannlyst på grund av sin politiska aktivitet. Efter Sharpeville greps han för första gången, släpptes, men förblev bannlyst med restriktioner att röra sig fritt.
Den 8 april 1960 förbjöds ANC och PAC. Många aktiva gick under jorden eller i exil. I maj 1961 började Mandela arbeta underjordiskt, blev expert på förklädnader, kallades ”Svarta nejlikan”’, och bodde i största hemlighet hos pålitliga vänner, ständigt i rörelse.
Han inrättade ett gömställe på en gård i Rivonia, en förort till Johannesburg, där han ostörd kunde träffa sin familj. Den vita diktaturens förtryck hårdnade och Mandela kom fram till ett vägskäl i sin inställning till befrielsekampen. Trots ANC-ledaren och fredspristagaren Albert Luthulis motstånd blev Mandela en av initiativtagarna till Umkhonto we Zizwe, MK, ANC:s militära gren, som bildades i november 1961.
För att övertyga sina skeptiska kamrater tog han till ett gammalt afrikanskt talesätt: – Anfallen från de vilda djuren kan man inte avvärja med bara händerna, skrev han i sin biografi Den långa vägen till frihet.
Och under Rivoniarättegången 1964 – vilken ledde till de många livstidsdomarna för ANC:s ledarskikt – förklarade Mandela:
– I början av 1961 kom jag och några kollegor till slutsatsen, att eftersom våld var oundvikligt i det här landet, så skulle det vara orealistiskt och felaktigt av afrikanska ledare att fortsätta predika fred och ickevåld, i en tid när regeringen bemötte våra fredliga demonstrationer med våldsmedel.
De första hemmagjorda bomberna detonerade på morgonen den 16 december, på elverk och regeringskontor i Johannesburg, Port Elizabeth och Durban.
Dagen ansågs vara väl vald, eftersom det var då som många vita firade boernas seger över den store zululedaren Dingane i slaget vid Blood River 1838.
FREDSPRISET TILL LUTHULI
Ändå var dagen ”något förarglig”, medgav Mandela senare – den inföll bara veckan efter att ANC-ordföranden Albert Luthuli, som hela tiden var emot väpnat motstånd, tagit emot Nobels fredspris i Oslo.
På eftermiddagen den 5 augusti 1962 lämnade Mandela i bil en hemlig mötesplats i Natal för att köra till Johannesburg, han bakom ratten i vit chaufförsuniform, hans medarbetare i baksätet. Tre mil nordväst om Pietermaritzburg stoppas de av en bil full med vita män.
Mandela hann smussla in sin revolver och anteckningsbok i stoppningen mellan sätena, innan en polisofficerar kommer fram:
– Okey, ni är Nelson Mandela och det där är Cecil Williams och ni är arresterade! Någon hade angivit honom. Vem har aldrig avslöjats. Enligt ett vittnesmål i amerikanska tidningen Atlanta Journal-Constitution i juni 1990 var det tips från välunderrättad CIA-personal vid USA:s ambassad i Pretoria som ledde till gripandet.
I en rättegång samma månad dömdes Nelson Mandela till tre års fängelse för uppvigling, och två år för att ha lämnat landet utan pass. Han fördes till Robben Island för att krossa sten till grus.
Så kom polisens razzia den 11 juli 1963 mot gömstället i Rivonia. MK:s hela ledarskikt greps och ställdes inför rätta, anklagade för sabotage och för att söka störta staten med våld.
Som huvudanklagad fördes Mandela från Robben Island till domstolen i Justitiepalatset i Pretoria. ”Rivonia-rättegången” – formellt ”Staten mot Mandela och övriga” – inleddes den 9 oktober 1963.
AMANDLA!
Den 12 juni 1964 föll livstidsdomarna. ANC-ledarna påbörjade resan till Robben Island. Mandela minns i sin biografi färden i fångbussen och folkmassans rop, Amandla!, och ”de långsamma sköna rytmerna i Nkosi Sikelel´ iAfrika”:
– Vi sträckte ut våra knutna nävar i ANC-hälsningen genom fönstergallret utan att veta om att massan kunde se oss, men vi hoppades det.
Söndagen den 11 februari 1990, efter 27 år som politisk fånge, vandrade den grånade Nelson Mandela tillsammans med dåvarande hustrun Winnie ut ur Victor Versterfängelset i Kapstaden, där han hade tillbringat de sista fängelsåren.
Och då hade han, tillsammans med sina livstidsdömda kamrater på Robben Island, med hjälp av Franz Kafka, lärt sig tålamodets svåra konst.
-Minuter och timmar i cellen var oändliga och plågsamma – medan åren gick ganska smärtfritt.
halldinreportage 