Kampen mot rasism, och för demokrati, skapade en speciell sydafrikansk motståndskultur, med en alltid närvarande Nelson Mandela, trots isoleringen som livstidsfånge.
Den juristutbildade boxaren och befrielseledaren Nelson Mandela var en centralgestalt, inte bara i det politiska livet, utan också i den politiserade kultur som ständigt bubblade under den vita diktaturens yta.
Hur många sånger, hur många dikter, hur många böcker har inte tillägnats Nelson Mandela? Mandela kom till Johannesburg och sjudande multietniska Sophiatown när han var 22 år. Stan var ett kulturellt centrum för dåtidens sydafrikanska intelligentia inom musik, litteratur, radikalt prästerskap, politik, med stimmiga jazzklubbar och unga gangstergäng som gjorde gatorna osäkra.
Här föddes också en ny politisk kultur, som formade den afrikanska nationalkongressen ANC. I leden fanns en ny politisk generation av högt utbildade socialdemokrater, kommunister och liberaler, många djupt religiösa, med lång erfarenhet av maktens terror och förföljelse.
Författare, konstnärer, musiker, kulturarbetare inom alla discipliner – och alla hudfärger – kastade sig in i striden mot förtryckarna.
Som ur en vred och glödande vulkan vällde en lavaström av protester upp mot den vita maktapparaten – med namn som Ezekiel Mphahlele, Alex La Guma, Breyten Breytenbach, Dennis Brutus, Mazisi Kunene, Don Mattera, James Matthews, Wally Serote, André Brink, J M Coetzee, Nadine Gordimer, Abdullah Ibrahim (Dollar Brand), Miriam Makeba och Johnny Clegg.
Och ibland kunde de känna saknad efter ett normaltillstånd, där fritt skapandet kunde gå före skapandet inom befrielsekampens ramar, en längtan efter ett annat klimat än det som gällde under kampens fanor och fiendens ständiga förtryck.
Don Mattera tolkade det i Azanisk kärlekssång:
Ibland
behöver vi en andlig tillflyktsort
för att stilla det hav av missnöje
som mullrar under våra fötter . . .
(Översättning Lisbeth Almér Larsson)
halldinreportage 