Kategori: MANDELA

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA MANDELA TVEKSAM PRESIDENT NELSON MANDELA NELSON MANDELA DÖD

MANDELA: “Jag tror inte historien kommer att ha så mycket att saga om mig.”

Efter det första demokrativalet 1994 ville Nelson Mandela först inte bli president. Vid 75 års ålder ansåg han sig för gammal. Det var dags för någon yngre att ta  över, tyckte han.

Sålunda en smula motvilligt – den 10 maj 1994, strax före 76-årsdagen den 18 juli  – installerades Nelson Mandela som den Sydafrikanska republikens första demokratiskt valda statsöverhuvud och regeringschef.

Ceremonin under den klarblå himlen samlade ett av historiens största uppbåd av statsöverhuvuden och politiska ledare, kamraterna från fängelsetiden på Robben Island, representanter för sydafrikanska medborgarrättsorganisationer och kyrkor, folk från den internationella solidaritetsrörelsen och en lång rad kulturpersonligheter.

Men många räknar Nelson Mandelas maktövertagande i sydafrikansk politik från dagarna efter mordet på det sydafrikanska kommunistpartiet SACP:s generalsekreterare Chris Hani i april 1993, mitt under de känsliga demokratiförhandlingarna mellan ANC, den vita regimen och flera inblandade politiska partier och grupper.

Chris Hani var veteran i befrielsekampen. Han hade levt med ANC sedan han var  15 år, varit den väpnade grenen MK:s stabschef, blev SACP-sekreterare i december 1991, och betraktades av många gräsrötter – både i och utanför ANC – som nummer två, efter Mandela.

Mordet fick demokratiprocessen att frysa till till is. 
Den politiskt hårt trängde presidenten FW de Klerk kunde inget göra. Istället vädjade han till Mandela att lugna folket i ett etersänt tal för att undvika ett raskrig, vilket Mandela också gjorde.

På begravningen var stämningen så upphetsad att maningar om hämnd och våld, eller en oförsiktig rörelse, skulle kunna ha utlöst ett blodbad. Många väpnade grupper var på plats.

Men Mandelas magiska försoningskraft i talet under jordfästningen fick hetsporrarna att röra sig behärskat och hålla sorgetal i dämpad ton.

Först flera år senare avslöjades detaljer kring mordet. Den avgående vita regimen hade känt till komplottens omfattning, men struntat i varningen om att Hani skulle dödas. Motivet till mordet skulle vara att kommunisten Chris Hani, på grund av sitt starka politiska inflytande, måste ”elimineras” före det första demokratiska valet i april 1994.

Mandela var från början inställd på att gå försoningens väg. 
Han försökte i förhandlingarna alltid se något positivt hos sina politiska förtryckare, vare sig de hette John Vorster, PW Botha, FW de Klerk eller general  Constand Viljoen.

– Alla män, även de till synes mest hårdhjärtade, har en kärna av anständighet och om deras hjärta berörs, är de i stånd till förändring, menade Mandela.

Mandela går till historien som en av de mest aktade hjältarna i modern tid, vilket han naturligtvis aldrig själv kunde medge. Vid ett tillfälle sade han:

– Jag tror inte historien kommer att ha så mycket att säga om mig. 
Han protesterade mot den hjältedyrkan som växte upp kring hans person, ”jag är bara en vanlig man som blivit en ledare på grund av extra ordinära omständigheter”.

Men Mandela – som hedrades med hedersdoktorat och andra hederstitlar vid över 50 universitet och institutioner världen runt, däribland Nobels fredspris – upphörde aldrig att fascinera en hel värld, långt efter att ha lämnat det politiska livet.

I juni 2005, 86 år gammal, framträdde han i lilla norska Tromsö och höll ett tal som sändes över alla större globala tv-kanaler, ett inslag i det internationella stjärnpådrag till stöd för aidsoffren i världen som går under Mandelas fångnummer på Robben Island, ”46664”.

Nelson Mandela engagerade sig djupt i hiv/aidsproblematiken, inte bara för att miljoner människor runt om i världen utvecklade och dog i aids – särskilt på den afrikanska kontinenten –  utan också för att han förlorade sin siste son, Makgatho, i sjukdomen.

 

 

 

 

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA NELSON MANDELA NELSON MANDELA DÖD SYDAFRIKA/BEFRIELSEKAMPENS KULTUR

BEFRIELSEKAMPENS KULTUR

Kampen mot rasism, och för demokrati, skapade en speciell sydafrikansk motståndskultur, med en alltid närvarande Nelson Mandela, trots isoleringen som livstidsfånge.

Den juristutbildade boxaren och befrielseledaren Nelson Mandela var en centralgestalt, inte bara i det politiska livet, utan också i den politiserade kultur som ständigt bubblade under den vita diktaturens yta.

Hur många sånger, hur många dikter, hur många böcker har inte tillägnats Nelson Mandela? 
Mandela kom till Johannesburg och sjudande multietniska Sophiatown när han var 22 år. 
Stan var ett kulturellt centrum för dåtidens sydafrikanska intelligentia inom musik, litteratur, radikalt prästerskap, politik, med stimmiga jazzklubbar och unga gangstergäng som gjorde gatorna osäkra.

Här föddes också en ny politisk kultur, som formade den afrikanska nationalkongressen ANC. 
I leden fanns en ny politisk generation av högt utbildade socialdemokrater, kommunister och liberaler, många djupt religiösa, med lång erfarenhet av maktens terror och förföljelse.

Författare, konstnärer, musiker, kulturarbetare inom alla discipliner – och alla hudfärger – kastade sig in i striden mot förtryckarna.

Som ur en vred och glödande vulkan vällde en lavaström av protester upp mot den vita maktapparaten – med namn som Ezekiel Mphahlele, Alex La Guma, Breyten Breytenbach, Dennis Brutus, Mazisi Kunene, Don Mattera, James Matthews, Wally Serote, André Brink, J M Coetzee, Nadine Gordimer, Abdullah Ibrahim (Dollar Brand), Miriam Makeba och Johnny Clegg.

Och ibland kunde de känna saknad efter ett normaltillstånd, där fritt skapandet kunde gå före skapandet inom befrielsekampens ramar, en längtan efter ett annat klimat än det som gällde under kampens fanor och fiendens ständiga förtryck.

Don Mattera tolkade det i Azanisk kärlekssång:

Ibland

behöver vi en andlig tillflyktsort

för att stilla det hav av missnöje

som mullrar under våra fötter  . . .

(Översättning Lisbeth Almér Larsson)

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA NELSON MANDELA NELSON MANDELA DÖD ROBBEN ISLAND

I ROBBEN ISLANDS KALKBROTT

ROBBEN ISLAND

“När dagen var slut var ansikten och kroppar täckta av en skorpa av vitt dam”.

”På morgonen när vi kom fram hämtade vi våra korpar, skovlar, släggor och skottkärror i ett zinkskjul ovanför kalkbrottet. Sedan ställde vi upp oss längs bergsväggen, vanligen i grupper om tre eller fyra. Fångvaktare med automatvapen stod på upphöjda plattformar och iakttog oss. Mitt bland oss gick obeväpnade fångvaktare och pressade oss att arbeta hårdare. ”Gaan ann!Gaan aan” (Fortsätt! Fortsätt!) skrek de, som om vi hade varit oxar.

Klockan elva, när solen stod högt på himlen, började vi sloka. Så dags var jag redan genomvåt av svett. ”Nu drev fångvaktarna på ännu hårdare. ”Nee man! Kom aan! Kom aan!” (Ånej! Fortsätt! Fortsätt!) skrek de. Strax före klockan tolv, när vi skulle bryta för lunch, lastade vi kalkstenen i skottkärrorna och körde bort dem till lastbilen som körde iväg med stenen.

Klockan tolv ljöd en visselpipa och vi banade oss väg ned till botten av brottet. Vi satt på improviserade bänkar under ett enkelt zinkskjul som skyddade oss från solen. Fångvaktarna åt i ett större skjul med bord och sittbänkar. Till lunch fick vi kokta majskolvar som kördes ut i stora dunkar.

Vi arbetade till klockan fyra, då vi återigen kärrade kalkstenen till den väntande lastbilen. När dagen var slut var ansikten och kroppar täckta av en skorpa av vitt damm. Vi såg ut som spöken, utom där någon liten ström av svett hade sköljt bort kalken. När vi kom tillbaka till cellerna skrubbade vi av oss i det kalla vattnet som aldrig tycktes skölja bort dammet helt och hållet.”

 

Ur Den långa vägen till frihet, berättelsen om Nelson Mandelas liv

Kategorier
BEFRIELSEKAMPEN I SYDAFRIKA MANDELA NELSON MANDELA DÖD WINNIE MADIKAZELA

KVINNORNA I MANDELAS LIV

Under åren på Robben Island dog modern Nosekeni. Myndigheterna vägrade låta honom vara med vid begravningen. Sådan tortyr ingick i den vita regimens försök att knäcka den moraliskt starkare livstidsfången.

Utöver modern Nosekeni dominerade tre kvinnor Nelson Mandelas privatliv; Evelyn Mase, Winnie Madikazela och Graça Machel.

När Evelyn Mase Mandela, Nelson Mandelas första hustru, avled i maj 2004, 82 år gammal, kom över 600 sörjande till begravningen – däribland Winnie och Graça.

Evelyns och Nelsons vägar korsades eftersom Evelyn var kusin till ANC-veteranen Walter Sisulu, som Mandela arbetade tillsammans med i Sophiatown.

De två gifte sig 1944. Året därpå föddes sonen Thembekile. 1946 föddes dottern Makaziwe, som dog före ett års ålder. Sonen Makgatho föddes 1954, därefter ännu en dotter, som också fick namnet Makaziwe.

Thembekile dog i en bilolycka i Transkei 1969, Makgatho dog i följder av hiv/aids i januari 2005. 
Evelyn var djupt religiös, aktiv i Jehovas vittnen, och trots att hon levde i Sisulu-familjens politiska hetluft, och senare med maken Nelson, drogs hon aldrig in i politiken.

PRINSESSAN WINNIE

1955 gick de båda skilda vägar – och Nelson gick förälskelsens väg, till en prinsessa ur Madikazela-klanen i Bizana, Winnie Madikazela, som han beundrade på avstånd.

Winnie, akademiskt bildad i politisk vetenskap, upptäckte i sina sociologiska studier den höga barnadödligheten i den svarta kåkstaden Alexandra, utvecklade sin politiska medvetenhet som socialarbetare vid Baragwanath-sjukhuset i Johannesburg och fängslades första gången 1958 för sin politiska aktivitet inom ANC och i kvinnofrågor.

Hon var bannlyst, fängslades, satt länge i isoleringscell enligt en anti-kommunistisk lag. I maj 1977 fördes hon från cellen till Brandfort och en husarrest som varade i nio år.

Hennes viktigaste politiska bas var ANC:s kvinnoförbund, där hon var ordförande under många år. 
Äktenskapet mellan Nelson och Winnie Mandela, som i över 20 år bara existerade i form av korta samtal genom en tjock glasruta, utvecklades till en både personlig och offentlig tragedi för presidenten.

Makarna separerade 1992, men skilsmässan genomfördes först i mars 1996, i domstol och i offentlighetens ljus. Parets intima privatliv blev offentligt, men Nelson intog en låg profil under konflikten, och kritiserade aldrig de medier som exponerade de mest generande detaljerna i sin rapportering.

Och analytikerna kom fram till att exponeringen av Nelson Mandelas privatliv inte skadade hans politiska eller privata ställning, utan tvärtom väckte omgivningens sympatier, framför allt för att Winnies advokater aldrig kunde leda i bevis vad hon anklagade honom för.

Winnie var själv hårt ansatt om delaktighet i politiska mord under 1980-talet, bland annat genom att ha hyrt mördare för att döda obehagliga vittnen. Hennes ställning blev ohållbar och 1995 beslöt ANC-ledningen att avsätta Winnie från posten som viceminister för konst, kultur, vetenskap och teknik.

Vad Nelson Mandela led mest av under skilsmässostriden var bland annat att stridigheterna mellan honom och Winnie under en lång period försämrade faderns relationer till parets två döttrar, Zindzi Mandela-Hlongwane och Zenani Dhlamini.

GRACA

På sin 80-årsdag gifte sig Nelson Mandela med Graça Machel, änka efter Moçambiques president Samora Machel, som omkommit i en flygkrasch .

Graça Machel är född i Mozambique, lärare, veteran i den moçambikiska befrielserörelsen Frelimos kamp mot den portugisiska kolonialismen och känd för sitt arbete inom en rad FN-organ och olika afrikanska organisationer, med tonvikt på utbildningsfrågor och kvinnornas situation.