ROBBEN ISLAND

“När dagen var slut var ansikten och kroppar täckta av en skorpa av vitt dam”.

”På morgonen när vi kom fram hämtade vi våra korpar, skovlar, släggor och skottkärror i ett zinkskjul ovanför kalkbrottet. Sedan ställde vi upp oss längs bergsväggen, vanligen i grupper om tre eller fyra. Fångvaktare med automatvapen stod på upphöjda plattformar och iakttog oss. Mitt bland oss gick obeväpnade fångvaktare och pressade oss att arbeta hårdare. ”Gaan ann!Gaan aan” (Fortsätt! Fortsätt!) skrek de, som om vi hade varit oxar.

Klockan elva, när solen stod högt på himlen, började vi sloka. Så dags var jag redan genomvåt av svett. ”Nu drev fångvaktarna på ännu hårdare. ”Nee man! Kom aan! Kom aan!” (Ånej! Fortsätt! Fortsätt!) skrek de. Strax före klockan tolv, när vi skulle bryta för lunch, lastade vi kalkstenen i skottkärrorna och körde bort dem till lastbilen som körde iväg med stenen.

Klockan tolv ljöd en visselpipa och vi banade oss väg ned till botten av brottet. Vi satt på improviserade bänkar under ett enkelt zinkskjul som skyddade oss från solen. Fångvaktarna åt i ett större skjul med bord och sittbänkar. Till lunch fick vi kokta majskolvar som kördes ut i stora dunkar.

Vi arbetade till klockan fyra, då vi återigen kärrade kalkstenen till den väntande lastbilen. När dagen var slut var ansikten och kroppar täckta av en skorpa av vitt damm. Vi såg ut som spöken, utom där någon liten ström av svett hade sköljt bort kalken. När vi kom tillbaka till cellerna skrubbade vi av oss i det kalla vattnet som aldrig tycktes skölja bort dammet helt och hållet.”

Ur Den långa vägen till frihet, berättelsen om Nelson Mandelas liv