halldinreportage

ÖVERINGRESS:

Göteborgs södra skärgård inlemmas nu i den nya svenska militärstrategi som den borgerliga regeringen la grunden till med Försvarsmaktens bombövning i augusti 2010 i Norrbotten tillsammans med soldater och stridsflygplan från USA:s styrkor i Europa. Militären har nu fått klartecken att planera för ”internationella” militära övningar i det miljökänsliga kustområdet utanför Göteborg. Stadens kommunstyrelse kan klaga över beslutet senast den 21 januari, begära förlängd remisstid – eller vara tyst och låta beslutet vinna laga kraft, skriver göteborgsjournalisten Jan Halldin.

TEXT:

En tidig sommarmorgon för många år sedan låg jag med familjen i kostern, i den lilla skyddade naturhamnen på Stora Rävholmens nordvästsida söder om Styrsö i Göteborgs södra skärgård, då jag väcktes av en knackning på durken.

Utanför på berghällen stod en soldat som meddelade att militärövningarna skulle inledas klockan tolv och vi ombads lämna området.

Vi packade naturligtvis ihop och seglade därifrån och förstod att vi missat en militär varning i någon lokaltidning.

Incidenten flyter upp i minnet när jag i en liten annons (Göteborgs-Posten 31/12) läser att den tjänstemannabesatta Miljöprövningsdelegationen på länsstyrelsen för Västra Götaland – tre personer under rättschefen Magnus Sandströms ledning – givit Försvarsmakten ”tillstånd enligt miljöbalken till befintlig och utökad verksamhet på Skärgårdsskjutfältet som omfattar öarna Galterö, Stora Stårholmen, Känsö, Lilla och Stora Rävholmen, Känsö Fjärskär och Knappen och omgivande vattenområden i Göteborgs södra skärgård”.

Vad är detta för ett nyårslöfte? Jag läser vidare:

”Tillståndet omfattar skjutning med skarp och lös ammunition, handgranats- och sprängverksamhet samt övrig verksamhet enligt ansökan. Totalramen för verksamheten är 115 skjutdagar per år. Försvarsmakten får tillstånd att anlägga och använda en handgranatbana på Känsö. Vid enstaka stora nationella eller internationella övningar samt oförutsedda övningar inför internationella insatser får verksamhet ske utöver ovan angivna totalram efter att anmälan har godkänts av tillsynsmyndigheten.”

Detta är kanske ett av de viktigaste beslut som fattats om framtiden för Göteborgs södra skärgård; kommande militära övningar en tredjedel av årets dagar, ibland med andra länders krigsmakter, en tiofaldig ökning av verkksamheten jämfört med de senaste åren.

Beslutet – som i grunden kommer att påverka kommunens framtidsplaner för Brännö och Styrsö och skärgårdens friluftsliv och flora och fauna, fattades den 21 december, mitt i julruschen.

Sedan meddelas beslutet i en annons på nyårsaftonen, och berörda ges en mager frist, till den 21 januari, att överklaga hos Miljödomstolen.

Försvarsmakten skickade in sin ansökan till länsstyrelsens Miljöprövningsdelegation i juni 2008.

Ärendet har sedan dess manglats i Göteborgs olika förvaltningar, nämnder och i dess politiska styrelse, dock, får man nog säga, ganska diskret – och vilka perspektiv öppnar sig nu?

Kritiken var hård och upprördheten djup när Försvarsmakten/Försvarets Materielverk i augusti 2010 genomförde en bombövning vid provplats Vidsel/skjutfältet Lomben i Norrbotten, tillsammans med 250 soldater och 25 stridsflygplan från USA, på initiativ av USAFE, United States Air Force Europe.

Den svenska vapenlagen ändrades temporärt så att den ”inte ska gälla för de skjutvapen och den ammunition som innehas av den utländska personal som deltar i verksamheten”.

– Övningen med Försvarsmakten syftar till att öka förmågan att delta i internationell krishantering. Övningen planeras att genomföras som en momentövning med ett underliggande internationellt krishanteringsscenario, skrev den moderate försvarsministern Sten Tolgfors i regeringsbeslutet om den svensk-amerikanska stridsövningen.

Nu inlemmas Göteborgs södra skärgård i denna nya svenska militärstrategi, och ingen vet vart den bär hän, eftersom storleken, omfånget på kommande internationella samövningar inte specificeras, bara att man, från fall till fall, kan komma att behöva ett större skjutfält än vad man nu söker få tillstånd till.

Samarbetet med utländska krigsmakter ligger som en dold dagordning under det omfångsrika ärendets många dokument.

Militären vill, enligt länsstyrelsens tolkning, ha en utökad verksamhet som ”är avsevärt större än den som pågått under de senaste åren”.

Får man inte som man vill ”hotas” förutsättningarna för Försvarsmaktens ”nuvarande verksamhet i Göteborgsområdet” och marina förband förlorar möjligheten att öva i ”den speciella miljön på västkusten”.

Skärgårdsskjutfältet anses vara av ”riksintresse för totalförsvaret”.

Men mot det militära riksintresset står två andra riksintressen – skärgårdsområdets betydelse för det rörliga friluftslivet och skärgårdens kulturhistorskt värdefulla bebyggelse.

Det är inte underligt att göteborgspolitikerna hanterar det militära kravet med stor försiktighet.

Göteborgs kommun har en kluven inställning till Försvarsmaktens krav att i den känsliga skärgårdsmiljön få skjuta med ”finkalibrig ammunition och grovkalibrig ammunition” och där använda ”handgranater, sprängladdningar, robotar m m” – och mer blir det, fast ingen vet riktigt hur mycket.

Kommunstyrelsen vill skära ned de önskade 115 skjutdagarna till 25 (vilket man inte fått gehör för), vill att militären visar ”mer hänsyn till bebyggelse och friluftsliv” – men vill samtidigt ge ”möjlighet till mer skjutverksamhet vid särskilda tillfällen”, vilket öppnar för de önskade internationella militära övningarna.

Det militära mullret ger både invånare och kommunledning ordentlig huvudvärk.

Övningarna bullrar redan i bostadsområden utanför skjutfältets nuvarande gränser. Omfattningen av nya bullerzoner hotar kommande bostadsområden (i fördjupade översiktsplaner som finns för Brännö och Styrsö) – och ingen vet var framtida bullergränser kommer att dras. Göteborgs Miljöförvaltning räknar med att 3 000 till 4 000 boende i närheten av skjutfältet kan få känna av för högt buller från skjutning från båt, och bullret kommer att överstiga gränsvärden som ligger till grund för kommunens planer på bebyggelse i området.

Byggnadsnämnden vill begränsa dagens militära aktiviteter och avstyrker de nya övningsplanerna.

Miljönämnden säger att Försvarsmaktens förslag ”kommer att orsaka bullerstörningar som drabbar ett stort antal boende vid befintliga bostäder inom Göteborgs södra skärgård, då bullerriktvärden kommer att överskridas”.

Bra att veta: Skärgårdsskjutfältet är inte tidigare prövat enligt miljöbalken och har därmed inget gällande tillstånd.

Politiskt ligger denna heta potatis i knät på de borgerliga partierna och socialdemokraterna i Göteborg (kommunstyrelsemöte den 19 januari!), och tjänstemännen på stadens stadsbyggnadskontor och miljöförvaltning måste inom de närmaste dagarna bestämma sig för vad de skall föreslå sin politiska ledning – förlängd remisstid alternativt att överklaga.

Eller låta den 21 januari passera i tysthet så att Miljöprövningsdelegationens beslut vinner laga kraft – och då kan öborna räkna med ett ordentligt krigsmuller längre fram.

Jan Halldin, journalist, tidigare miljö- och utrikesreporter på Göteborgs-Posten

Göteborgs-Posten 1 – 2005-11-27 sektion: UtlandFörfattare: Text: Jan Halldin

Banda Aceh: 73-årige GAM-ledaren Muhammad Arief dömdes i maj till livstids fängelse för sitt deltagande i den väpnade kampen i Aceh. Efter överklagan blev det 20 år. Men amnestin efter fredsuppgörelsen mellan GAM och den indonesiska regeringen i Jakarta i augusti öppnade

…gallergrinden. Muhammad Arief gick under jorden tillsammans med GAM:s överbefälhavare Sarjani Abdullah när den indonesiska regeringen i maj 2003 införde undantagstillstånd i Aceh och genomförde sin största offensiv någonsin mot separatisterna i provinsen. Efter fyra dagars strider mellan GAM och regeringssoldater i oktober förra året greps Arief. Förhören inleddes i mars och i maj föll livstidsdomen i den lokala domstolen i Sigli. De grava anklagelserna – han sades ha gjort sig skyldig till ”stämpling mot staten”, innehaft vapen, mördat civila och bränt skolor – tillbakavisade Arief som falska. Han hävdade, och hävdar, att den enda kraft i samhället som har resurser att göra allt detta är den indonesiska militären TNI och den lokala milis TNI betalar och beväpnar. Det fanns ett konkret vittnesmål; en granne berättade i förhör att han sett Arief få besök av GAM-soldater när konflikten i provinsen rasade som värst. Hustrun Cek Rahmah var inte med i rättssalen när domen föll. En släkting kom hem till henne med beskedet: – Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara grät och bad till Allah. Muhammad Arief överklagade livstidsdomen i högre instans, och fick straffet sänkt – till 20 års fängelse. Totalt hann Arief tillbringa sju månader i fängelset, innan han släpptes. Den hårda domen förklarar han med att domstolen räknade in alla år som han har deltagit i den väpnade kampen mot centralregeringen borta i huvudstaden Jakarta på Java. Den koranlärde 73-årige Teungku Muhammad Arief är veteran i den väpnade rörelsen för ett fritt Aceh. Han var med och grep till vapen för att försvara den självständiga islamska republiken Aceh, som den islamske självständighetsledaren Daud Beureuh utropade 1953. Rörelsen krossades av regeringsstyrkorna 1961 och Beureuh gick i exil. Den 30 oktober 1976 var det dags för nästa självständighetsledare att utmana den javanesiska makteliten på Java. Då återvände prins Hasan di Tiro till Aceh i hemlighet, i roddbåt till Kuala Tari, öster om byn Pasi Lhok, och lämnade bakom sig hustru och son och ett liv som framgångsrik affärsman i USA under en 25-årig exil. Hasan di Tiro – vars släkt styrt Aceh sedan 1870-talet – grundade GAM, Gerakan Aceh Merdeka, Rörelsen för ett fritt Aceh. I december samma år skrev han en självständighetsförklaring och manade till väpnad kamp mot ”de holländska kolonialisternas olagliga överföring av vårt fosterlands självständighet till de nya, javanesiska kolonisatörerna”. Muhammad Arief anslöt sig än en gång till den väpnade kampen. – Men alla kände till mig. Redan 1978 fick jag problem med de indonesiska regeringstrupperna. Den 22 mars greps jag utanför moskén, dömdes till fyra års fängelse och miste arbetet som statsanställd tjänsteman. Muhammad Arief kedjeröker medan vi samtalar. Vi sitter på den röda mattan, dricker te i glas, äter söta kakor, medan hustrun, två döttrar och en grannfru rör sig i dunklet inne i huset och förbereder dagens lunch. Makarna gifte sig 1959 och bor, som traditionen bjuder, i hustruns familjehus. De har tio barn – akademiker, lärare, regeringstjänstemän, spridda runt om i indonesiska regeringsbyggnader och läroanstalter. Arief är kluven till fredsuppgörelsen i Helsingfors den 15 augusti, signerad av GAM:s Malik Mahmud (i exil i Stockholm), Indonesiens justitieminister Hamid Awaluddin och bevittnad av den förre finländske presidenten Martti Ahtisaari. – Innerst inne hoppas och tror jag att den skall hålla. Den kan vara en bra väg att lösa problemen i Aceh, säger Arief. Samtidigt reserverar han sig. – Jag är besviken över att vissa regeringsledamöter inte ställer sig bakom det memorandum om förståelse, MOU, som undertecknades i Helsingfors. Han anser att man, i det grundlagsförslag som parterna nu diskuterar, har tagit bort formuleringar som skulle ge frihet åt Aceh. Dessutom finns det ”referenser till ekonomiska krav som jag inte såg i ursprungshandlingarna”, säger han misstroget. En grundbult i förhandlingarna är acehnesernas ekonomiska krav, att provinsregeringen i Aceh skall ha en större del än i dag av centralregeringens inkomster från de internationella bolagens gas- och oljekoncessioner? – Något konkret program om detta finns ännu inte, svarar Arief. På en direkt fråga vill Arief inte själv uppge vad han har för position i GAM:s ledarskikt, men Hasan di Tiro utnämnde honom 2002 till ”guvernör av distriktet Pidie”, från sin exil i Stockholm, och han är GAM-rörelsens finansansvarige. Familjens stora, rymliga äldre hus, byggt med grova, mörka, bruna brädor, ligger i den tysta och stilla byn Glumpang Mungkuk i distriktet Glumpang Baro i Pidie, några kilometer utanför staden Sigli, ett av GAM:s starkaste fästen. Åldriga palmer kastar skuggor över den trampade jorden framför ingången. Ute på leriga vattniga fält förbereds plantering av ris. I en stor odling med halvmeterhöga pepparbuskar går en man och sprutar någon kemikalie. Och under samtalets gång börjar böneutroparens läsning av Koranen strömma ut ur moskéns högtalare. Allt andas frid och ro, men konflikten, och jordskalvet och tsunamikatastrofen i december förra året, är hela tiden närvarande. Muhammad Ariefs uppfattning är att ”javaneserna inte vill ha några andra ledare i landet än sig själva” och att de projekt där regering och militär är inblandade, bara avser att ge fördelar åt andra grupper än acehneserna själva. Den internationella observatörsgruppen AMM (Aceh Monitoring Mission, bestående av EU och fem medlemsländer i den politisk-ekonomiska samarbetsorganisationn ASEAN) har en kommission med uppgift att försöka lösa konflikter som kan uppstå i fredsprocessen. I onsdags hotade GAM:s representant att inte komma till nästa möte, uppenbarligen i protest mot en formulering i det grundlagsförslag som diskuteras. Han anser att det inte garanterar tillräcklig självständighet för Aceh. På frågan om fredsprocessen är inne i en kritisk fas svarar Muhammed Arief ja. – Allt hänger nu på om AMM kan lösa problemen, vilket jag tror. Även trycket från omvärlden på den indonesiska regeringen kommer att ha stor betydelse. Vad vill GAM i denna situation som råder – acceptera en autonomi, en i viss mån självständig position inom den indonesiska republikens gränser, eller måste det vara en hundraprocentig självständighet? – En absolut hundraprocentig självständighet. Sedan korrigerar han: – Vad vi kräver är frihet från våld och förtryck. I den betydelsen är exempelvis alla länder i Europa GAM-are! – En speciell autonomi med egna islamska lagar, som regeringen har erbjudit provinsregeringen, är rent nonsens. Vi är inga fundamentalister. Vi har ett öppet islam, som bygger på principen att jag sköter mitt, och du sköter ditt. Religionen tillhör ditt privata. Vi behöver inte några särskilda islamska lagar (av den typ som sedan några år tillbaka har införts i provinsen av presidenterna som kom efter Suhartos fall 1998 och som strider mot den indonesiska sekulära grundlagen). Arief tänder en cigarett och nickar för att ge tyngd åt sin analys av islams roll i Aceh. En av döttrarna börjar nynna och vagga sitt barn i ett tygstycke hängande från taket ovanför den stora altanen invid ingången. Från köket känner vi kryddiga dofter från den annalkande lunchen. I detta ögonblick är det svårt att föreställa sig de årtionden av väpnad konflikt som människorna i provinsen utsatts för. Terrorn har, som i alla konflikter, utövats av båda sidor, men våldet från armén har varit det helt dominerande. Människorättsorganisationer och kvinnorörelser har rapporterat om massmord, massvåldtäkter och brutal förstörelse av hela byar. Över 12 000 människor har dött, de flesta helt oskyldiga civila. Den indonesiska regeringen, där militären än i dag har stort inflytande, har hittills effektivt skjutit i sank alla fredsinitiativ, men tycks nu visa vilja att vara med och skapa fred. Inför ett fredsmöte med EU, USA och den ekonomiska asiatiska samarbetsorganisationen ASEAN den 17 maj 2002, grep säkerhetspolisen i Aceh de fem GAM-förhandlarna på väg till flygplatsen i Banda Aceh, varefter mötet fick ställas in. Kommer Helsingforsavtalet att hålla? Eller kommer TNI, sedan de öppna såren efter jordskalvet och tsunamin koagulerat, att slå till mot den nu avväpnade separatiströrelsen? Vad tror Muhammad Arief? Kan det uppstå en situation som får GAM att återuppta sin väpnade kamp? – Det hoppas jag inte skall inträffa … kampen har pågått i 29 år … nu måste det bli ett slut … nej, jag tror inte att den väpnade befrielsekampen kommer att tas upp igen.

Bildtext: LÄTTNAD. Muhammad Ariefs hustru Cek Rahmah, här med barnbarnet Khairuddin, 7, var inte med i rätten när domen mot maken föll. ”Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara grät och bad till Allah.” Men Arief hann bara tillbringa sju månader i fängelse.