Journalistförbundets fackliga tidning Journalisten, Seniorjournalisterna och Svensk Presshistorisk förening inbjöd våren 2011 ”alla seniorjournalister i Sverige” att med omkring 8 000 tecken skriva ”något som skildrar journalistlivets glädjeämnen och vedermödor”, i avsikt att ”ge en bild av de senaste 40 till 70 årens journalistiska arbete”. Manusstopp 31 augusti.
Här nedan mitt bidrag till denna samling historier:
FRAGMENT UR ETT JOURNALISTLIV
INBÖRDESKRIG OCH TSUNAMI
Står på huk över det lilla porslinsgolvet. Tar vattenskopan, öser flera gånger över huvudet. Svalkan rinner utmed kroppen och ned i hålet mellan mina fötter.
Natten hade varit orolig. Gnisslet från sängen och myggnätets vibrationer hade väckt mig under ett långt efterskalv (6,2).
Därute väntar värmen, tsunamins lervälling och sorgen över 150 000 döda. I morgon möte med gerillakrigare som stridit i Aceh-provinsens byar och skogar, gripen, dömd till döden, men nu givits amnesti.
Redaktionens tiomöte om dagens och morgondagens tidning är långt borta.
***
VÄNTADE PÅ MÖRDARNA
En regnig novemberdag 1995 träffade jag den lokale ANC-ledaren Kipha Nyawosa i byn Shobashobane i södra KwaZulu/Natal. Byn var – trots nyinstallerad ANC-regering i Pretoria – omringad av den detroniserade vita dikturens svarta Inkatha-milis, knuten till Inkatha Freedom Party, IFP.
När vi lämnade kullen med de små husen stod Kipha där, rak och kraftfull, i sin tjocka grå rock, tillsammans med några hundar. Han förutspådde ett kommande anfall, men bad oss också ”köp lite socker nästa gång ni kommer”.
En dryg månad senare, den 25 december, kom attacken. Kipha och 17 av hans familjemedlemmar mördades.
Jag återvände till Shobashobane i maj 1999 och i mars 2004, i samband med en artikelserie ”Tio år av demokrati” – och varje gång såg jag framför mig Kipha stå där och betrakta oss, övergiven av det parti han var så trogen in i det sista.
Tillåt mig helt kort nämna en av reaktionerna på min Sydafrika-bevakning vid denna tid, från Claes Hammar vid svenska ambassaden i Pretoria. Han hade på plats följt den många gånger våldsamma demokratiprocessen i flera år och skrev i ett brev (november 1995) att artiklar och bilder var ”uttrycksfulla”, och att ”särskilt reportaget om förhållandena mellan IFP och ANC i KwaZulu gjorde ett starkt intryck på mig”.
***
EN HUSTRUS ORO
Vid fyratiden en morgon i mitten av maj 1998 ringde rumstelefonen på The Mandarin Hotel i Jakarta. ”Morgonekot säger att det är fullt med soldater i stan och man väntar ett blodbad!” sa hustrun Gunilla upprörd. ”Vad gör du?”.
Gatorna var ju ganska lugna, militären höll ett järngrepp över den indonesiska huvudstadens centrum. Sju studenter hade visserligen mördats av militära krypskyttar under upprorets senaste veckor mot presidenten Suharto, militären hade initierat våldsamheter mellan olika grupper, men något blodbad tycktes just då inte stå för dörren, men det stod stridsvagnar i varje strategiskt gatuhörn. Gatorna låg öde.
Vid frukosten frågade jag Staffan Sonning från Ekot ”vad sa du i radion i morse? Min hustru var jätteorolig, här väntades blodbad?”.
”Mitt reportage var helt ok, inget om blodbad”, sa Staffan och tittade ned i koppen” hemmaredaktionen la på en egen påannons efter att ha läst några sena telegram…”
***
HÖGT PRIS FÖR MOTORVÄG
Ett söndagsreportage som levt kvar i mitt minne djupare än många andra var publicerat i GP den 15 januari 1989 och handlade om människor som drabbades av det omfattande motorvägsbygget genom Bohuslän, i detta fall sträckan Stora Höga – Ljungskile. Över 50 hem jämnades med marken, många tvångsförflyttades, flera tog till desperata motåtgärder (en man fällde några av sina skyddade ekar som skulle exproprieras).
Lars Söderboms bild på åldriga Agda och Gustav Sandberg bland sprängsten och lera etsade sig in i mångas sinnen. De förlorade den lilla släktgården Korsgård. I brevet från dåvarande Vägverket meddelades att myndigheten ”beräknar…ta erforderlig mark i anspråk från Er tillhöriga fastigheten den 24/11 från och med vilken dag marken sålunda skall disponers med vägrätt”.
Det var både utmanande och spännande att jobba som miljöreporter (så länge den miljöjournalistiska konjunkturen höll i sig på landets större redaktioner). På omvägar fick jag långt senare höra att någon eller några på Vägverket tagit illa vid sig av reportaget, men någon kritisk röst nådde aldrig mitt öra.
***
OK ATT GÖRA ”NÅGRA MINUTER” FÖR SVERIGES RADIO
För redaktionella chefer på GP utgjorde nyhetsreportagen i Sveriges Radios aldrig någon konkurrens, iallafall inte under 80- och 90-talet. De kommenterades sällan eller aldrig.
I början på 1980-talet fick jag genom vänner möjlighet att göra reportage inifrån Sydafrika, under en av apartheiderans värsta perioder. GP:s utlandsavdelning var inte intresserad (jag var då miljöreporter och inte knuten till utlandsdesken). Jag fick dock redaktionsledningens OK att ”göra några minuter för radion”.
Radions samhällsredaktion, framför allt Studio 1-föregångaren Kanalen och God Morgon Världen, förstod omedelbart att detta var något nytt. Chefen där (minns ej hans namn) skrev omedelbart ut en check på ett ansenligt belopp, och jag åkte iväg och kom tillbaka med flera reportage (1984-1989, alla bortraderade ur SR:s arkiv).
Visst kändes det lite schizofrent att sitta på GP:s lugna redaktion och se dagcheferna lämna över till kvällsgänget, samtidigt som jag, i Sveriges Radio, kunde höra mig själv rapportera från Guguleto och andra svarta kåkstäder, skolbarnen sjöng kampsånger, fackligt aktiva intervjuades i hemlighet, Winnie Mandela, som jag träffade hos advokaten i Johannesburg, berättade om regimens terror och isoleringen från maken på Robben Island.
Dock – så småningom fasades jag in i rollen som utrikesreporter och fick med tiden, under ett femtontal år, ansvaret för bland annat bevakningen av den sydafrikanska diktaturens fall och demokratins uppgång, med flera reportageresor dit för GP:s räkning…
***
MÖTE MED GUMMA PÅ FÖRBJUDEN MARK
135 000 människor tvångsevakuerades efter Tjernobyl-katastrofen i april 1986. Tio år senare står jag i den förbjudna zonen. Bränder har härjat. Husen i byn Opatjitji står tomma med svarta fönster. Då dyker plötsligt en gumma med vedlastad släde upp i snön. Det är 65-åriga Zagornaja Olgajakoblevna.
– En fördel nu är att det aldrig kommer någon elräkning, säger rebellen som återvände trots myndigheternas förbud, och halar upp en hink kallt glittrande radioaktivt vatten ur den isiga brunnen.
Sedan presenterar oss för sin nyfikne galt och de tolv illegala kycklingarna och bjuder in oss på té framför den stora öppna brasan.
Ni hör genast att bakom detta spontana möte – som man aldrig glömmer – finns en visserligen sorglig men spännande historia. Med Bengt Christians bilder blev det ett 8 sidor långt reportage i ursprungsversionen av GP-bilagan Två Dagar (20 april 1996).
***
TUMULT (S) PÅ ARBETETS GÖTEBORGSREDAKTION
Jag sitter på Arbetets göteborgsredaktion på Järntorget och måttar med typometern. Två timmar till lunch. Då ringer redaktionschefen Harry Ekblom från huvudredaktionen i Malmö till mig och säger att V, min chef i Göteborg, har anfört allvarliga anmärkningar mot mig inför tidningsledningen och att ett avsked kan bli följden, beroende på vad jag hade att anföra till mitt försvar.
Jag gick från Kvällsposten till Arbetet i mars 1969. Den dynamiske Bo Näslund (”rapportera bara segrar!”) höll på att bygga upp en västsvensk edition på nedlagda Ny Tids prenumerantstock. Samtidigt pågick en intressant process; nyhetsarbetet blev alltmer professionellt och det tröga lokala LO/SAP-inflytandet över journalistiken utmanades. Efter en uppslitande intern strid förlorade de trogna ”socialdemokratiska” journalisterna den fackliga makten – och jag blev klubbens ordförande.
När Näslund fortsatte sin karriär i Malmö tog redaktör V över det lokala chefskapet. På Arbetet var han redan då en hängiven och flitig rapportör av varje minsta rörelse inom den lokala socialdemokratin.
Ekblom anförde tre anklagelser mot mig. En – den kanske allvarligaste – var att jag uppträtt ”arrogant” mot en av socialdemokraternas starkaste profiler i Göteborg, Sven Hulterström, när denne en helg kom upp på redaktionen och lämnade sin återkommande ledarartikel. En annan anklagelse var att jag lämnat en artikel från något viktigt som hände i Konserthuset alldeles för sent. En tredje anklagelse fanns, jag minns inte vilken.
Jag ringde först upp Hulterström och sa att han tydligen fällt kommentarer om mig till redaktör V, som Arbetets tidningsledning i Malmö nu använde som ett skäl för att ge mig sparken. Jag föreslog Hulterström att om han hade synpunkter på detta, så kunde han ringa Ekblom.
Och ”för sen artikel”? Vi skrev, redigerade, och sände på fax till Malmö (början 70-tal). Alla texter levererades och redigerades alltid i god tid – men när dead-line nåddes, satt ofta en stor del av detta redaktionella material i meterlånga sammantejpade A4-manuspapper, som likt feta ormar täckte golvet och långsamt ringlade sig in i faxmaskinerna.
Dagen efter Ekbloms ultimativa telefonsamtal med mig – och mitt svar – satt en liten lapp på redaktionens anslagstavla. Innebörden, som jag minns den, löd:
”Redaktör V tillträder med omedelbar verkan en tjänst för Arbetet i Stockholm. Ny chef för Arbetets göteborgsredaktion är från och med i dag Larsolof Giertta från SR i Göteborg.”
Jag vill minnas att ingen då klagade på den uteblivna MBL-förhandlingen.
***
FRÅN TIDNINGSSIDA TILL HEMSIDA
Fredag eftermidag den 11 maj 2007 klockan fem – efter drygt 31 år i GP-huset och över 40 år i yrket- bjöd jag arbetskamrater och chefer till avskedsfest i korridoren utanför utlandsavdelningen.
Nordafrikansk buffé med räkor, köttbullar, couscous och annat godis. Kallt torrt vitt vin som tillbringat en natt i kökets kylrum i tidningshusets bottenvåning.
Blommor, tal och kramar.
Sen var det bara att skaka liv i den enskilda firma jag upprättade på 80-talet under frilansandet för Sveriges Radio, och, med viss möda, bygga upp en egen fungerande hemsida.
Det journalistiska livet går således vidare – tills vidare.
***
RESERVATION
Dessa fragment skrivna i augusti 2011med reservation för tidsförskjutningar och andra brister i minnet.
***
JAN HALLDIN:
Född 28 februari 1942 i Göteborg. Journalistutbildad på Journalisthögskolan i denna stad 1964-65 (efter ett år på Nordiska Folkhögskolans journalistlinje i Kungälv). Fastanställning på Kvällsposten, Malmö (där jag gjorde den halvårspraktik som föregick utbildningen på JHG).
Mars 1969 anställd på Arbetets Göteborgsredaktion med uppgift att främst bevaka sjukvårdsfrågor. sedan huvudsakligen bevakning av ”riksplanering” och miljöfrågor.
1 maj 1976 anställd på Göteborgs-Posten. GP:s ”legendariske” redaktionschef Sven Strömberg (alla seniorchefer och ägare på GP var vid denna tid ”legendariska”) erbjöd anställning som miljöreporter. På Arbetet hade jag sugits in i den fackliga SJF-verksamheten. Den tog allt mer tid. Nu var jag tvungen att välja – facklig eller journalistisk utveckling. Det fick bli GP.
Knöts i början på 90-talet till utlandsavdelningen som utrikesreporter. Under en femtonårsperiod gjorde jag resor till Sydafrika, Nigeria (Nigerdeltats oljefält), Uganda (såren efter Amin), Indonesien (inbördeskriget i Aceh, Suhartos fall, tsunamin), Indien (bl a Kashmir o Andamanerna), Chile, Argentina, Sovjet/Ryssland (bl a Tjernobyl), Turkiet (bl a Diyarbakir och kurder), till nya EU-medlemmar i östra Europa osv.
Jan Halldin
jan@halldinreportage.se
halldinreportage 